Mitt i Österlens gyllene landskap, där vetefälten skimrar och majsen växer frodig, ligger konsthallen Rikstolvan strax utanför Simrishamn. Intill hallen har ett ovanligt arrangemang tagit form – ett rum byggt av hö, med öppen himmel och svidknott som oväntade gäster. Hit vallfärdar hundratals litteraturintresserade för fjärde året i rad, för att delta i litteraturfestivalen ”Sakli(g)t”.

Festivalens framgång vittnar om ett växande intresse för litterär sakprosa i Sverige. Med 200 biljetter sålda per dag lockar evenemanget en publik som skiljer sig från den traditionella litteraturpubliken. De som samlas här är påfallande unga, ställer avancerade frågor och har ofta själva skrivit böcker. Bland besökarna finns framstående forskare, tidigare politiker och konstnärer, som med sina olika perspektiv bidrar till att lyfta scensamtalen till nya höjder.

Årets festival har minne som tema, ett ämne som visar sig vara både oumbärligt och problematiskt för de inblandade författarna. Peter Englund, aktuell med boken ”Om att misslyckas”, inleder programmet med att berätta om sin forskning kring ett mordfall från 1960-talet. När han jämförde människors berättelser med gamla polisförhör visade det sig att minnena stämde knappt överens med dokumentationen.

Ulrika Knutson, som skrivit ”Den besvärliga Elin Wägner”, varnar för att inhämta information från släktingar utan källkritik. Familjemedlemmar har ofta helt olika uppfattningar om samma händelser och relationer, vilket komplicerar arbetet för den som söker historisk sanning.

Tidigt i samtalen etableras flera återkommande teman som genomsyrar hela festivalen. Författarna diskuterar hur man kan hantera tvivel på metanivå för att skapa transparens och berättarteknisk effekt. De utforskar också hur personliga erfarenheter kan göras allmängiltiga och relevanta för en bredare publik.

Festivalens internationella huvudattraktion är den albanska författaren och filosofen Lea Ypi. Hon illustrerar kanske tydligast komplexiteten i att arbeta med minnen som källmaterial. I sina hyllade böcker ”Fri. En uppväxt vid historiens slut” och ”Förödmjukelse. Ett återskapat liv” undersöker hon övergången från kommunism till kapitalism som hon själv upplevde under sin uppväxt i Albanien.

Ypi tvingades ifrågasätta sina barndomsminnen när hon insåg hur djupt regimens språkbruk hade påverkat hennes verklighetsuppfattning. Som barn hade hon levt med övertygelsen att Albanien var världens friaste land, men under 1990-talet kom begreppet frihet att betyda något helt annat. När hon återvänt till händelser från sin barndom för att skriva om dem har hon ofta upptäckt att något helt annat egentligen pågick. För att fånga dessa dubbla perspektiv och utmana läsaren rör hon sig mellan första- och tredjeperson som berättarröst.

Programmet spänner över ett brett fält av ämnen och författare. Elisabeth Åsbrink och Mark Klamberg samtalar om folkmord och varför begreppet inte fungerar som det ursprungligen var tänkt. Poeten Leila Inanna Sultan läser ur sin sakpoesi, Henrik Berggren presenterar Jolo, och Gellert Tamas kvällspratar om ”Lasermannen”, som beskrivs som Sveriges mest kioskvältande fackbok.

Kvaliteten på samtalen varierar, vilket är oundvikligt när man arbetar med levande diskussioner. Någon enstaka obegriplig teori dyker upp, vissa frågor ställs aldrig, och en del svar blir otydliga. Men det är också en del av charmen – samtal är mindre precist än skriven text, mer utforskande och aldrig helt förutsägbart.

Fackboken har enligt festivalens arrangörer särskilt goda förutsättningar för samtal, eftersom författaren vanligtvis har ett tydligt ärende eller åtminstone ett verklighetsförankrat motiv. Detta möjliggör en diskussion som går utanför det rent litterära och som kan utvecklas genom andras tankar och perspektiv.

I en tid då skönlitteraturen alltmer lånar tekniker från sakprosan – genom dagböcker, autofiktion och true crime – upplever fackboken något av en renässans. Den speciella nerv som kommer av att läsaren vet att det som står faktiskt har hänt används nu flitigt av många skönlitterära författare. Skillnaden är att fackboksförfattaren måste stå för sitt arbete och kunna visa hur verkligheten undersökts.

Festivalens programurval visar hur det svenska språkområdet lyckas ta upp tidens största samhällsfrågor, från dådet i Örebro till rasismens nya våg, skolfrågan, klimatet och traumakulturen. Samtidigt görs ambitiösa historiska analyser av märkesåret 1968, Förintelsen, kärnkraften och Göteborgskravallerna, liksom personliga berättelser om övergrepp, kärlek och familj.

Den forskning och de researchtimmar som ligger bakom böckerna som diskuteras är omfattande. I samtalen avtäcks hur författarna arbetar för att hitta rätt språk för sitt respektive ämne, och vilka metoder de använder för att kontrollera sina källor mot verkligheten.

En återkommande diskussion handlar om definitionsfrågan – vad är egentligen litterär sakprosa? Arrangörerna vill slå fast att sakprosa innebär att allt i boken bygger på undersökningar av verkligheten och kan kontrolleras. Vilken hylla boken sedan placeras på i bokhandeln får andra avgöra.

När kvällen kommer öppnar baren, där besökarna kan njuta av festivalspecifika drinkar som ”Jolo Colada”, ”Paloma Ranelid” på Björn Ranelids äppelmust och ”Traumashots”, en hyllning till författaren Christian Rück och hans bok ”Generation trauma”.

Till skillnad från många litterära evenemang erbjuder festivalen en ovanlig närhet mellan författare och publik. Många författare stannar kvar in på sena kvällen, och besökarna har full tillgång att fortsätta samtalen informellt. Efter sista scensamtalet förvandlas baren till dansgolv under pergolan, där svidknotten har somnat och månen drar åt apelsingult över den skånska åkerlandskapen.

Festivalen har etablerat sig som en plats med hög koncentration av kulturarbetare, men med låga biljettpriser och ett tillåtande klimat som välkomnar alla med genuint intresse för sakprosa. För fjärde året i rad visar ”Sakli(g)t” att det finns ett stort intresse för fördjupade samtal om de fackböcker som formar vår förståelse av världen.