Josefin Olevik: Kungen hade förmodligen varit lyckligare som älg

I ”Den stora älgvandringen” möter skogens konung och statschefen

Det är en närmast poetisk sammanträffande. Medan Sveriges statschef firar sin 80-årsdag vandrar älgar – skogens egna kungligheter – genom svenska tv-rutor i SVT:s ”Den stora älgvandringen”. Två kungligheter står i fokus samtidigt, om än på helt olika sätt.

Kung Carl XVI Gustaf har alltid haft ett speciellt förhållande till skogen och dess invånare, särskilt älgen. Hans passion för jakt är välkänd, en av få intressen som monarken öppet visar entusiasm för. I övrigt är han ofta återhållsam med att uttrycka starka åsikter eller känslor offentligt.

I en intervju med Svenska Dagbladet i samband med födelsedagen framstår denna försiktighet tydligt. På en enkel fråga om hur han mår svarar kungen: ”Man vet ju inte alltid om man mår bra eller dåligt. Det får man se efteråt. Men just nu känns det bra. Våren börjar komma.” Det är som om han väger varje ord på guldvåg, medveten om att allt kan tolkas och vändas emot honom.

Samtidigt som kungen lever under ständig bevakning får älgarna i SVT:s program vandra i fred. Där håller journalisterna respektfullt avstånd och stör på inga villkor djuren. Ett förhållningssätt som kungen själv säkert skulle uppskatta i sitt eget liv.

Under senare år har många försökt porträttera Sveriges monark från olika perspektiv. Aftonbladets Åsa Linderborg, forskaren Mikael Holmqvist, hovexperten Roger Lundgren och filmaren Karin af Klintberg har alla bidragit med sina bilder av landets statschef.

Vid ett personligt möte med kungen i Sörmlandsskogarna för några år sedan visade sig en annan sida av monarken. Hans steg var säkra när han navigerade mellan rötter och löv i den orörda naturen. Adjutanten, pressansvariga och Säpovakter hade svårt att hålla jämna steg med honom. Men samtalet gick trögt, fram till dess att kungens jakthund Brandie blev samtalsämnet.

Hunden, med en halvsidig ansiktsförlamning, väckte tydlig oro hos kungen. När han talade om sin fyrbenta följeslagare visade han en sårbarhet och värme som sällan syns offentligt. Men hovet ansåg informationen om hundens hälsotillstånd olämplig att publicera – återigen den ständiga rädslan för hur allt kan komma att tolkas.

Dagen efter att intervjun publicerades i Tidningen Vi bekräftades hovets farhågor. Hänt extra placerade kungen på löpet med den missvisande rubriken: ”Kungens sorgliga besked: Förlamad i halva ansiktet!” Med Silvia inklippt bredvid honom skapades en helt annan berättelse än den ursprungliga.

Älgarna i ”Den stora älgvandringen” lever utan dessa bekymmer. De rör sig fritt, utan medarbetare som oroar sig för mediala missförstånd. Deras stora öron fångar gryningsljuset när de majestätiskt korsar Ångermanälven, långt från sensationsjournalistikens värld.

Under skogspromenaden uttryckte kungen en insikt om naturen som tillflykt: ”Det är väl den här allmänna stressen med väldigt högt tempo, och att allt är så artificiellt i dagens samhälle. Naturen är ju natur. Jag tror att folk verkligen uppskattar det.”

Det är en reflektion som kanske säger mer om kungens egen längtan än han själv avsåg. Vid 80 års ålder lever han fortfarande under ständig granskning, medan älgarna i tv-rutan får dra sig undan när de önskar – stoiskt braka iväg åt andra hållet om någon kommer för nära.

I närheten av Ångermanälven, där älgar nu simmar över i SVT:s direktsändning, finns hällristningar vid Nämforsen som vittnar om att älgen haft en särställning i svensk kultur i tusentals år. Kopplingen mellan älgarna och kungen framstår därmed inte bara som ett kuriöst sammanträffande utan också som en påminnelse om långlivade svenska symboler.

Medan kungen firar sin 80-årsdag fortsätter älgarna sin vandring, båda omgivna av svenskarnas fascination och respekt – men på helt olika villkor.