Juliette Binoche på Fårö: ”Bergman var som en mänsklighetens kirurg”

På Bergmancenter, strax norr om Fårö kyrka, är entrén full av sorl och sommarklädda människor. Centrets årliga filmfestival Bergmanveckan är inne på dag två, och besökare strömmar till och från guidade cykelturer och bussresor till Ingmar Bergmans inspelningsplatser och privata biograf i Dämba.

I ett rum längre in i byggnaden, avskilt från entréns mummel, sitter årets hedersgäst. Klädd i vit linnekavaj och svarta solglasögon, med blicken vänd mot ängen utanför, både ser ut och är Juliette Binoche en filmstjärna.

Det är första gången den franska skådespelaren besöker Fårö. Hon och hennes dotter anlände på måndagseftermiddagen och har redan hunnit besöka Bergmans hus vid stenstranden, bevarat precis som regissören lämnade det när han gick bort 2007. ”Det var en rörande upplevelse”, säger Binoche på engelska med vag fransk brytning.

Detta är inte första gången hon bjudits in till Bergmanveckan, men första gången hon kunnat tacka ja. Först i år fanns en lucka i schemat, mellan premiärer och filmfestivaler på sydligare breddgrader. ”Men jag har velat komma hit länge. Vilken skådespelare beundrar inte Ingmar Bergmans verk? Det är berikande konst. Filmerna är fängslande”, berättar hon.

Hennes första möte med den svenske stjärnregissören kom i form av ”Scener ur ett äktenskap” från 1973. Hon beskriver både verket och upplevelsen som helt igenom mänskligt. ”Det finns något väldigt noggrant i de val Bergman gör när det gäller människors psyken, hjärtan och upplevelser. Han var nästan som en mänsklighetens kirurg. Det är fascinerande”, säger Binoche.

Hon framhåller Bergmans precision i kombinationen med det flöde som strömmade ur honom när han skrev, något hon beskriver som ”hämtat från en högre sfär, nästan gudomligt”. Detsamma gäller hur Bergman arbetade med sina skådespelare. ”Han älskade verkligen skådespeleri och skådespelare, han förstod vad som krävdes av dem, och det gäller inte alla regissörer.”

Bergman återvände genom sin karriär ofta till vissa skådespelare. Liv Ullmann, Max von Sydow och Bibi Andersson hör till de mer kända exemplen. Det tyder på en styrka, menar Binoche: arbete som föds ur vänskap laddas med en särskild emotionell nerv.

Även Juliette Binoche har under sina 40 år som skådespelare återvänt till vissa regissörer. En av hennes första filmer, ”Ont blod” från 1986, regisserades av Leos Carax, som ett par år senare skulle stå bakom hennes genombrottsfilm ”De älskande på Pont-Neuf”.

Mellan 1993 och 1994 syntes hon i Kieślowskis stilbildande Trikoloren-trilogi, vilken cementerade hennes plats som en av Europas främsta kvinnliga skådespelare. Bara sex år senare hade hon vunnit en Oscar för sin roll i ”Den engelske patienten” från 1997 och nominerats för sin insats i Lasse Hallströms ”Chocolat” från 2000. ”Det man letar efter hos en regissör är tillit”, konstaterar hon.

Efter många år framför kameran kan hon i dag sälla sig till regissörernas skara. I fjol hade hennes första egna film premiär, ”In-i in motion”, vilken också visas på Bergmanveckan. Det är en intensiv, kroppslig dokumentär som skildrar hur Binoche år 2007 arbetade fram och sedan turnerade med det experimentella dansverket ”In-i” tillsammans med den brittiske koreografen Akram Khan.

Timmar av filmmaterial samlades in, men det skulle dröja innan hon bestämde sig för att sortera i det. Det började med att Robert Redford såg föreställningen och sa att hon måste göra en film av det. ”Jag visste att han hade rätt, men sedan hade jag så mycket att göra som skådespelerska så jag lade det åt sidan fram till för tre år sedan”, förklarar Binoche.

Då fick hon frågan om hon hade något projekt att plocka fram, och processen startade som förra året mynnade ut i en världspremiär på filmfestivalen i San Sebastián. ”Jag kastade mig in i redigeringsarbetet på samma sätt som jag kastade mig in i repetitionerna 2007”, minns hon.

De hade inget tema då och kände inte varandra. Men Binoche visste att hon var på jakt efter filmens kärna och det som kändes viktigt när de skapade verket. ”Jag ville att publiken skulle uppleva hur det känns att befinna sig i en kreativ process där man inte alltid förstår var man befinner sig. Ibland blir det väldigt löjligt, ibland är man vilsen, ibland överraskad, men det är en del av processen.”

Inbakad i filmen finns också ett slags uppmaning: våga börja från noll. Juliette Binoche hade inte tidigare dansat när hon valde att kasta sig in i både konstformen och samarbetet med Khan. ”Kanske kan det ge vissa människor styrkan att bege sig till platser där de inte tidigare varit i sina liv, men drömt om att besöka.”

Juliette Binoche fortsätter att drömma, men hon har inte satt upp några femårsmål för sig själv utan litar på att ”livet har en plan”. I våras syntes hon i det brittisk-amerikanska demensdramat ”Queen at sea”, och i augusti börjar hon filma ”Merci Charlotte” med den turkiske regissören Berkun Oya.

Samtidigt fortsätter hon sitt arbete som ordförande för den Europeiska filmakademin, en roll som Ingmar Bergman var den första att inneha. En del i det arbetet handlar om att knyta de europeiska länderna närmare varandra. ”Vi behöver varandra, och det känns faktiskt som att något håller på att ske där, en ny känsla av att vi står enade”, säger hon.

Hon betonar vikten av detta särskilt i ljuset av aktuella politiska strömningar. ”Alla de politiska förändringarna runt oss visar bara hur viktigt det är. Det är oroväckande när folk vill stänga sig inne i sina egna länder. Det får hjärtan att krympa.”

Tidigare i år fanns Binoche bland de kulturarbetare som medverkade i ett upprop mot den franske, högnationalistiske mediemogulen Vincent Bollorés inflytande över filmvärlden. ”Vi reagerade starkt därför att det har blivit tydligt att politiken inte bryr sig om konstnärers frihet, att den till och med ifrågasätter dem”, säger hon.

Men när det kommer till framtiden för den europeiska filmen är hon ändå optimistisk. Hon slår ett slag för biograferna och tror att det kommer en tid då folk tröttnat på att sitta hemma och titta på serier. ”När de i stället vill gå på bio och se en 90 minutersfilm på en stor skärm tillsammans med andra människor.”

Snart ska ”In-i in motion” visas på Bergmancenters egen biograf. Först ska Juliette Binoche och dottern gå ner till stranden. Solen lyser men en frisk bris letar sig in genom de öppna fönstren. ”Man slås av naturen här”, säger hon. ”Färgerna, havet och de gröna träden. Det känns bra att se träden, särskilt nu när det är en sådan värmebölja nere på kontinenten. Det känns fridfullt och säkert på något sätt.”

Bergmanveckan, som anordnas på Bergmancenter på Fårö den 22–26 juni, har sedan grundandet 2004 etablerat sig som en viktig mötesplats för internationell film. Festivalen har tidigare gäster som Wim Wenders, Ang Lee och Ari Aster. Årets tema är Lek & lust, och förutom Juliette Binoche besöks festivalen av Gustaf Skarsgård, Alexander Schulman, Marie-Louise Ekman och Mary Sweeney.