Kajsa Haidl: Vad ska Robyn säga? ”Förlåt att jag inte är Håkan”?

Svenska popikonen Robyns beslut att ställa in två av tre inbokade konserter i Avicii Arena och flytta fram en till hösten har väckt starka reaktioner i kultursverige. Beslutet, som grundar sig i svag biljettförsäljning, har lett till en hätsk debatt där kritiker och fans inte varit sena att uttrycka sitt missnöje. Men reaktionerna väcker frågor om dubbla måttstockar och de särskilda utmaningar som kvinnliga artister möter i en åldrande popkarriär.

Koncerterna var ursprungligen inbokade mitt under industrisemestern, en tidpunkt som redan från början sågs som riskabel. Redan i våras varnade DN:s musikskribent för de uppenbara riskerna med denna strategi. För en svensk artist var det en ovanligt djärv satsning att fylla tre arenaspelningar, och när biljettförsäljningen inte levde upp till förväntningarna blev konsekvenserna oundvikliga.

Bakom inställda konserter ligger vanligtvis en komplex ekvation av faktorer. Utöver bristande biljettförsäljning spelar turnélogistik och tillgängligheten hos de hårt belastade Stockholmsarenorna in. Ingen arrangör väljer frivilligt att riskera publikens förtroende genom att flytta datum eller ställa in shower. Men i en bransch där kalkyler måste gå ihop är sådana beslut ibland nödvändiga.

I grunden borde detta inte vara särskilt anmärkningsvärt. Inom kultur- och eventvärlden är ombokningsmissar och inställda evenemang vardag. Arrangörer gör missbedömningar, publikunderlaget övervärderas och konserter flyttas till större eller mindre scener beroende på efterfrågan. Det är så marknaden för livekultur fungerar – ett dynamiskt system av utbud och efterfrågan där inga garantier finns.

Men reaktionerna på Robyns bakslag har varit ovanligt skarpa. GP:s krönikör Johan Lindqvist kallade hanteringen för ”så dumt, så fult, så onödigt, så ovärdigt” och kritiserade bristen på transparens. Aftonbladets Markus Larsson beskrev situationen som ”löjligt och dåligt hanterat”, medan fans på sociala medier inte tvekade att kalla artisten för ”diva”. Kritikerkören har växt sig allt starkare under våren, en utveckling som inte enbart kan förklaras med att hennes senaste album inte nådde upp till förväntningarna.

För att förstå intensiteten i kritiken måste man se till det större sammanhanget. Robyn är en 46-årig kvinnlig artist som försöker navigera i en popbransch som historiskt varit särskilt skoningslös mot just denna kategori. Hon är en av få svenska kvinnliga artister som ens aspirerat på egna arenaspelningar i denna skala, även om hon nyligen fick nöja sig med att vara förband åt Harry Styles.

Jämför detta med manliga kollegor i samma åldersgrupp. Håkan Hellström har etablerat något av ett stammiskort på Ullevi, där han regelbundet säljer ut stora shower. Joakim Berg kunde förra året göra sex konserter med Kent på Tele2 Arena, med över 230 000 sålda biljetter. Dessa återkommande storspelningar har ingen direkt kvinnlig motsvarighet i svensk popmusik, en ojämlikhet som fortfarande är frustrerande påtaglig.

I sommar har Veronica Maggio, 45 år, lyckats ta sig genom nålsögat genom att sälja slut Stockholms stadion med drygt 30 000 biljetter. När hon gjorde samma sak för tio år sedan kallades det musikhistoria, eftersom det var den största konserten någon svensk kvinnlig artist genomfört i Sverige. Att detta fortfarande ses som exceptionellt säger mycket om branschen.

Samtidigt reflekterar albumaktuella Lykke Li öppet i Dagens ETC om komplexiteten i att åldras som kvinnlig artist. ”Jag känner mig väldigt på fel plats just nu”, konstaterar hon uppriktigt. I denna vidriga uppmärksamhetsekonomi där streaming och sociala medier styr relevans har hon valt att bara göra en festivalspelning i Sverige under sommaren – ett säkrare kort än stora egna spelningar.

Kritiken mot Robyn är inte helt ogrundad. Som en av Sveriges största artister måste hon kunna hantera granskning och ifrågasättande. Hon har också bett om ursäkt för hanteringen. Men uppståndelsen kring hennes sviktande biljettförsäljning liknar mest skadeglädje, en nästan triumferande ton över att även en ikon kan snubbla.

Frågan kvarstår vad kritiker egentligen förväntar sig för förklaring. Skulle Robyn öppet erkänna att hon som 46-årig kvinna inte har samma dragningskraft som manliga jämngamla kollegor? Att erkänna att popbranschen har dubbla måttstockar där manliga artister tillåts åldras med bibehållen status medan kvinnor möter ständigt ökande motstånd?

Robyns situation speglar en större utmaning inom musikindustrin där kvinnliga artister fortfarande kämpar för att etablera samma långsiktiga karriärmöjligheter som män. Att detta fortfarande behöver påtalas 2025 är frustrerande, men reaktionerna på denna inställda konsert visar att problematiken kvarstår.