Netflix senaste adaption av ”Lilla huset på prärien” har väckt diskussion om hur klassiska berättelser ska tolkas för moderna publiker. Den nya versionen av Laura Ingalls Wilders ikoniska berättelse om pionjärlivet i det amerikanska Mellanvästern har valt en mjukare, mer tillrättalagd approach än originalverken – ett val som väcker frågor om historisk autenticitet kontra samtida värderingar.

Laura Ingalls Wilders böcker om familjen Ingalls liv som nybyggare på den amerikanska prärien har fascinerat läsare i generationer. Berättelserna, som skrevs på Rocky Ridge Farm i Mansfield, Missouri, skildrar familjens strapatser under 1800-talets senare hälft genom Wisconsin, Kansas, Minnesota och South Dakota. Men bakom den publicerade prosan döljer sig en betydligt mörkare och mer komplex verklighet än vad många nutida adaptioner vågar beröra.

Den ursprungliga tv-serien från 1970-talet med Michael Landon har länge kritiserats för att dränka Ingalls Wilders strama prosa och subversiva feminism i sentimentalitet och traditionella könsstereotyper. Serien, som filmades i Kalifornien snarare än på de faktiska historiska platserna, prioriterade familjär värmekänsla framför historisk precision och den råa verklighet som präglade pionjärlivet.

Netflix nya version fortsätter i samma spår, men med ett modernt ansikte. I stället för att konfrontera de historiska realiteterna kring nybyggarnas förhållande till ursprungsbefolkningen, väljer produktionen att fokusera på vänskap och samexistens. Vildmarken framstår som odlad och bebyggd, fronten mellan kulturer suddig och oproblematisk.

Denna approach står i skarp kontrast till den verklighet som går att ana mellan raderna i Ingalls böcker, särskilt för den som läst hennes första utkast. Familjen Ingalls bosättning i Kansas skedde på förbjuden mark i det så kallade Indianterritoriet, utan hänsyn till den pågående fördrivningen av ursprungsamerikaner. Detta är en central del av berättelsen som moderna adaptioner ofta tonar ner eller utelämnar helt.

Det faktiska pionjärlivet var brutalt. Familjen Ingalls flyttade upprepade gånger mellan tältläger, jordkulor, baracker och timmerstugor, drabbades av malariautbrott, gräshoppssvärmar och livsfarliga snöstormar. Pappan Charles Ingalls, den älskade ”Pa” från böckerna, drog med sig sin hustru och tre små barn på äventyr som ofta gränsade till vårdslöshet. Den amerikanska drömmen krossades gång på gång för familjen, genom Kansas, Minnesota och South Dakota.

Mellan raderna i Ingalls böcker finns också hennes medvetenhet om moderns rasism och de komplexa etiska dimensionerna av familiens liv på andras mark. Denna komplexitet, denna historiska självsökning, är något som moderna adaptioner sällan vågar ta i. I stället väljer man att censurera och tillrättalägga, precis som Ingalls egna böcker var censurerade versioner av hennes ursprungliga utkast.

Frågan är var gränsen går. Om vi reviderar ”Lilla huset på prärien” för att passa samtida sensibiliteter, vad blir nästa steg? Ska Scarlett O’Hara i ”Borta med vinden” framställas som slaverimotståndare? Ska alla historiska berättelser redigeras tills de bekvämt passar in i dagens värderingar?

Det finns exempel på framgångsrika omtolkningar som utmanar stereotyper samtidigt som de bevarar historisk komplexitet. Musikalen ”Hamilton” låter icke-vita skådespelare gestalta de amerikanska grundlagsfäderna och skapar därigenom nya perspektiv utan att förneka historien. Lupita Nyong’os tolkning av Helena i ”The Odyssey” utmanar konventioner samtidigt som berättelsens kärna bevaras.

Potentialen i ”Lilla huset på prärien” ligger just i den obesvarade frågan: vad hade hänt om någon hade vågat skildra den brutala verklighet som faktiskt präglade pionjärlivet? En adaption som inte räds att visa pappans driftighet som också vårdslöshet, mammas kärlek blandat med samtidens rasism, den ständiga kampen för överlevnad och de etiska konsekvenserna av att bygga sin dröm på andras mark.

Det är en berättelse om Odysseus i Mellanvästern – en familjs ständiga sökande efter ett hem, kostat vad det kostat må. Det är den filmen som fortfarande väntar på att bli gjord.