Regissör Bigelow skapar nervkittlande thriller om kärnvapenhot

Amerikansk militär upptäcker plötsligt en långdistansrobot, sannolikt en kärnvapenbärande missil, som avfyrats från någonstans i Stillahavsområdet. Den färdas med svindlande sex kilometer per sekund genom atmosfären, med okänd avsändare. Motattacken misslyckas – ”som att försöka träffa en kula med en kula”, konstaterar någon. Målet tycks vara mångmiljonstaden Chicago. Tid till nedslag? Arton minuter.

Dessa arton minuter, utsträckta till långfilmsformat, sänder iskalla kårar utmed ryggraden i Kathryn Bigelows nya thriller ”A house of dynamite”. Årets kanske mest omskakande film ger en till synes ultrarealistisk skildring av hur det kan komma att gå till den dag någon makthavare trycker på den metaforiska röda knappen.

Filmen speglar en oroande samtid. Som den politiska rådgivaren och författaren Guiliano da Empoli skriver i sin nya essä ”Rovdjurens tid”: ”Krig har blivit inne igen. De ledare som pratar om krig vinner val. En krigsfeber sveper över världen och den smittar inte bara auktoritära regimer…” Han påminner också om att den så kallade Domedagsklockan, skapad av arvtagarna till Manhattanprojektet, aldrig har varit närmare undergången sedan dess tillkomst för 78 år sedan – bara 89 sekunder återstår till midnatt.

I ”A house of dynamite” är det redan skarpt läge. Actiondrottningen Bigelow visar än en gång sin förmåga att förvandla själva upplevelsen av tid till smart och vältajmad underhållning. Med uppbruten tidslinje och omtagningar skapar hon ständigt nya perspektiv på den laddade händelsekedjan.

Handlingen rör sig sömlöst mellan militärbaser, kommandocentraler, ministermöten, pressrum och myndigheter för katastrofberedskap, ända in i Vita husets hemligaste sambandscentral. Förkortningar som Defcon (krisnivå), PEOC (den hemliga presidentbunkern) och SSNB (atomubåtsresurser) sprutar över bioduken. Sällan har det varit så spännande att se människor stirra på skärmar, slita upp mobiler och rusa till kolonner av svarta limousiner. Spänningen är olidligt intensiv samtidigt som händelseförloppet känns kyligt trovärdigt.

Tempot är rasande, med korta, effektiva avbrott kring några av de centrala personerna som försöker hantera det eskalerande hotet. Rebecca Ferguson fyller sin roll som centralt placerad underrättelseanalytiker med imponerande auktoritet. Veteranen Tracy Letts gestaltar en Pentagonchef som länge försöker upprätthålla en jovialisk fasad. Jared Harris (”Chernobyl”) gör en nervig försvarsminister som tycks inse situationens omöjliga natur.

Gabriel Basso (”The Night Agent”) har kanske filmens mest tacksamma roll som biträdande nationell säkerhetsrådgivare, där han utstrålar både karisma och närvaro. Han blir på många sätt filmens moraliska samvete – en röst för sans och vett i en potentiell hämndspiral.

Idris Elba träder in som USA:s president först relativt sent i filmen. I en medveten blinkning till George W. Bushs agerande under 11 september-attackerna spelar han basket med tonårsflickor när krisen bryter ut. Till skillnad från Bush har hans fiktive president dock inga problem att reagera snabbt. När en ung, medföljande officer presenterar pärmen med kärnvapenkoder reagerar presidenten på ett högst mänskligt sätt: ”It’s like a fucking menu”, fräser han med perfekt komisk tajming.

Det kanske mest skrämmande med ”A house of dynamite” är dess utopiska vision när det gäller kompetensen hos de styrande. Filmen presenterar ledare långt mer rationella än många av verklighetens makthavare i Washington.

Till skillnad från klassiska undergångsfilmer som Stanley Kubricks satiriska ”Dr. Strangelove” låter Bigelow Damoklessvärdet fortsätta sväva över våra huvuden, vilket gör ”A house of dynamite” än mer drabbande. Det är talande att just den regissör som har Hollywoods största förkärlek för män i tajta, kamouflagefärgade uniformer nu levererar filmvärldens kanske starkaste budskap om behovet av kommunikation, avspänning och hållbara fredsöverenskommelser mellan världens makter.

Filmen hade biopremiär den 10 oktober och kommer att släppas på Netflix den 24 oktober. Bigelows ”A house of dynamite” har fått fyra av fem i betyg och rekommenderas särskilt för den som intresserar sig för geopolitiska spänningar och deras potentiellt förödande konsekvenser i vår samtid.