Klassisk kanin får hoppa upp ur julstrumpan i en känslosam berättelse

Margery Williams klassiska barnbok ”Sammetskaninen” från 1922 ges nu ut på svenska i nyöversättning av Gunnar Nirstedt, med de ursprungliga illustrationerna av William Nicholson. Boken, som framför allt är en klassiker i den anglosaxiska världen, är en känslosam berättelse om en leksaks resa från glömska till älskad till slutligen möjligen förlorad.

Historien inleds när en pojke hittar en sammetskanin i sin julstrumpa, tillsammans med apelsiner, chokladmandlar och en ångmaskin. Under två timmar leker han intensivt med kaninen, men sedan kommer andra saker emellan. Det är en berättelse som speglar de flesta leksakers öde, både för hundra år sedan och i dag – nyhetens behag ger dem en temporär plats i centrum, men glömskan lurkar alltid runt hörnet.

Boken utforskar en djupt tragisk dimension genom att ge leksaken mänskliga känslor. Tanken att tygkaninen skulle uppleva och känna det fall som är oundvikligt blir i sig en tragedi. Williams skapar ytterligare lager av sorg när sammetskaninen möter verkliga kaniner som retar honom för att han saknar riktiga bakben – han är ju sydd för att för evigt sitta i samma position.

Berättelsen når sin dramatiska kulmen när det bestäms att kaninen ska brännas tillsammans med andra leksaker efter att pojken varit sjuk i scharlakansfeber. Det är en påtagligt sorglig historia, även om hoppet så småningom tänds i mörkret.

Margery Williams föddes i England 1881 och tillbringade delar av sin barndom i USA. Hon gifte sig senare med den italienske bokhandlaren Francesco Bianco, till vilken boken är dedicerad. När Williams skrev ”Sammetskaninen” bodde hon åter i New York efter några år i Europa, kort efter första världskrigets slut.

Tidpunkten för bokens tillkomst är väsentlig för att förstå dess genomslag. Det var en period då många barn hade upplevt svåra förluster på grund av kriget. Kaninens öde appellerade därför förmodligen på en djupare nivå till dåtidens läsare än till dagens barn. Ändå bär berättelsen en universell andemening som de flesta barn kan relatera till – fantasin om att möta ett förlorat gosedjur i verkligheten rymmer den där innerliga magin som bara sagan eller önsketänkandet kan tillfredsställa.

Förmänskligade kaniner har ofta tagit huvudrollen i den moderna barnboken. Beatrix Potters ”Pelle Kanin” kom redan 1902, och Margret Reys bok om Pricken gavs ut 1945. Dessa karaktärer delar en tidlös sårbarhet – de vill så mycket, de längtar och de är mer eller mindre utstötta. De representerar barnbokens klassiska underdogs.

I Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner” från 2013 används kaninen som en mer abstrakt symbol – ett tillstånd som representerar en känslighet eller ett motstånd hos barnet som växer upp i ett samhälle som verkar så frånkopplat från naturen.

Williams berättelse är bitvis påtagligt hjärtnupande. Stora tårar faller från gosedjurets mjuka kinder, och känsloskildringarna är intensiva. Men det är just denna öppna känsloyttring som leder till berättelsens vändpunkt, den så kallade peripetien som vänder handlingen.

”Sammetskaninen” kan uppfattas som mer sentimental än vad som är vanligt i dagens barnlitteratur. Den sentimentalitet som präglade tidigt 1920-tal märks tydligt i berättelsen. Men samtidigt är det denna öppenhet inför känslor och förlust som ger boken dess bestående kraft.

Modernistas utgåva med Gunnar Nirstedts översättning introducerar denna klassiker för en ny svensk läsarkrets. Boken riktar sig till barn från tre år, även om dess teman om förlust, glömska och hopp kanske resonerar starkare hos något äldre barn som själva kan ha upplevt liknande känslor kring sina egna leksaker.

Genom att kombinera William Nicholsons originalillustrationer med en modern översättning skapas en brygga mellan dåtid och nutid. Bilderna ger en visuell koppling till bokens ursprungliga kontext, medan den nya översättningen gör språket tillgängligt för dagens svenska läsare.

”Sammetskaninen” förblir relevant eftersom den tar upp något grundläggande mänskligt – rädslan för att bli glömd, längtan efter kärlek och hoppet om transformation. Det är teman som transcenderar både tid och kulturella gränser, även om bokens ursprungliga genomslag kanske var starkare i den anglosaxiska världen än i Sverige.