Klassisk undergångsroman skildrar förlusten som öronbedövande tystnad

Japansk efterkrigsförfattare fångar förlusten i hyllad roman

Osamu Dazais roman ”Solnedgång” har äntligen översatts till svenska, nästan 80 år efter att den först publicerades i Japan. Boken, som gavs ut 1947 i ett krigshärjat Japan, skildrar landets fall och traumatiska efterkrigstid genom en aristokratisk familjs öde.

Romanen tar läsaren till ett Japan som ligger i ruiner – slaget, förstört och djupt traumatiserat av atombombningarna och USA:s efterföljande ockupation. Genom huvudpersonen Kazukos ögon följer vi hur den japanska överklassen, som relativt sett drabbades hårdast, kämpar för att hantera en ny verklighet där deras privilegierade tillvaro krossats.

Dazai kom själv från denna överklass men hade brutit med sitt arv när han före kriget anslöt sig till kommunistpartiet och gifte in sig i underklassen. Hans personliga erfarenheter färgar skildringen av Kazuko, som lever med sin mor – ”den sista vackra, aristokratiska kvinnan i Japan” – och brodern Naoji, en före detta författare som tvingats till militärtjänst i Stilla havet.

Det mest anmärkningsvärda med romanen är hur Dazai skildrar undergången indirekt. Krigets fasor beskrivs inte explicit, utan förmedlas genom Kazukos känslor och tankar i en drömsk, dagboksliknande prosa och i brev till broderns litterära mentor. Texten pendlar mellan hopplös förtvivlan och djup melankoli till ursinne och sarkasm, medan karaktärerna söker mening i en värld som kollapsat. ”Det är som om frosten har lagt sig över hela världen,” skriver Dazai.

Historiens trauma tränger ändå igenom karaktärernas försvarsmekanismer. Modern drabbas av en mystisk sjukdom, svullnar upp och dör. Brodern Naoji återvänder från kriget, förstörd av opiatberoende. När Kazuko ber honom berätta om sina upplevelser, svarar han bara: ”Det finns inget att berätta. Ingenting. Jag har glömt allt.” Kort därefter tar han sitt liv.

”Solnedgång” placerar sig i en lång tradition av litterära undergångsskildringar – från aztekiska poeter som begrät sin civilisations förintelse, till europeiska författare som Heinrich Böll och överlevare från Förintelsen som Paul Celan och Primo Levi. Dazai gestaltar på ett mästerligt sätt hur människor försöker skärma av sig från outhärdliga historiska händelser.

När romanen publicerades 1947 blev dess titel snabbt ett begrepp som fångade en hel generations erfarenheter. Att det dröjt nästan åtta decennier innan den översatts till svenska av Lars Vargö vittnar om en eurocentrism i vår litterära kultur, men tidpunkten för utgivningen känns ändå relevant. I en tid av global oro kan Dazais postapokalyptiska berättelse hjälpa oss att mobilisera fantasin inför möjliga kriser.

Dazais liv var lika dramatiskt som hans litterära verk. Född 1909 gjorde han sig känd både för sina berättelser och för sina politiska ställningstaganden och personliga skandaler. Äktenskap och självmordsförsök avlöste varandra i hans turbulenta liv. Efter genombrottet med ”Solnedgång” skrev han ytterligare en uppmärksammad roman – ”Inte längre människa” – innan han på sin 39-årsdag tog sitt liv genom att dränka sig i en kanal tillsammans med sin älskarinna Tomie Yamazaki.

Efter sin död har Dazais berömmelse bara växt. Idag flockas unga beundrare vid hans grav på hans födelse- och dödsdag den 13 juni. Han har också fått ett andra liv inom japansk populärkultur, där han porträtteras som en excentrisk, dödsföraktande detektiv i manga- och animeserien ”Bungo Stray Dogs”.

”De som dör är vackra. Att leva. Att bli kvar. Det är fult och doftar blod”, skriver Dazai i ”Solnedgång”. Men genom litteraturens kraft och konstens förmåga att omvandla trauma till skönhet lever Dazai vidare, och hans verk fortsätter att beröra läsare världen över.