Komma ut-dramat ”The little sister” är en kraftfull uppenbarelse

I Cannes prisade ”The little sister” utforskar ungdomens sökande efter identitet

Hafsia Herzis film ”The little sister”, som vann prestigefyllda Queerpalmen vid Cannes-festivalen 2025, levererar en nyanserad skildring av identitetssökande långt från traditionella komma ut-berättelsers triumfatoriska narrativ. Filmen, baserad på Fatima Daas självbiografiska roman ”Lillflickan”, tar sin tid att utforska den komplexa verklighet som präglar huvudpersonens liv.

Sjuttonåriga Fatima befinner sig i en svår balansgång mellan olika världar. I skolan hänger hon med grabbgänget och deltar i mobbningen av klassens öppet homosexuella kille, samtidigt som hennes egen sexuella identitet börjar ta form. Det är en gradvis process där hennes inre motstånd bryts ner bit för bit.

Fatimas resa genom Paris lesbiska klubbliv och dejtingappar kontrasteras effektivt mot den muslimska familjemiljön där bönemattan fortfarande har en central plats. Regissören Herzis styrka ligger i att visa hur dessa till synes oförenliga världar samexisterar inom huvudpersonen. Det är en skildring som väcker frågor om huruvida det är religiösa påbud, familjens förväntningar eller Fatimas egen internaliserade skam som bromsar hennes väg mot självacceptans.

I en nyckelsituation möter Fatima en imam som med mjuk röst och vänlig framtoning förkunnar fördömelse över homosexuella. Han uppmanar henne också att klä sig mer ”kvinnligt” – ett råd som förstärks av mamman och systrarna. Maktdynamiken i hemmet illustreras skickligt genom vardagliga scener där kvinnorna ständigt arbetar i köket medan fadern sitter i angränsande rum och förväntar sig att bli serverad. Herzi väljer att inte kommentera detta explicit, vilket gör den tysta kritiken desto mer träffande.

Trots den villkorade kärleken framställs familjen som varm och omtänksam, vilket komplicerar Fatimas situation ytterligare. Hennes deltagande i en Prideparad är något hon sannolikt inte kan dela med sin familj. Herzi undviker dock att övertydligt förklara huvudpersonens tankar och känslor. Istället får publiken små ledtrådar till hennes inre värld, vilket skapar ett engagemang där tittaren måste fylla i luckorna själv.

Debuterande Nadia Mellitis rolltolkning är filmens verkliga styrka. Hon lyckas med konststycket att förmedla ett inre kaos genom ett lågmält, nästan återhållsamt yttre spel – en prestation som också belönades vid Cannes-festivalen.

För den vana biobesökaren kan filmens grundkonflikt kännas bekant. Sedan 1990-talet har komma ut-berättelser blivit en etablerad genre inom västerländsk film. I dagens filmlandskap räcker sällan sexuell läggning ensamt som dramatisk premiss – det krävs oftast ytterligare dimensioner och komplexitet. ”The little sister” levererar detta genom att visa hur religiösa, kulturella och familjemässiga faktorer samspelar.

Filmen påminner också om att även om det officiella samhället och populärkulturen kommit långt i acceptans av olika sexuella identiteter, så kvarstår svåra utmaningar för unga som växer upp i miljöer präglade av ortodoxa traditioner och hedersförtryck. När eftertexterna rullar står det klart att Fatimas kamp fortsätter – liksom för många av hennes verkliga motsvarigheter.

”The little sister” är därmed inte bara en berättelse om sexuell identitet utan också en skildring av de många lager som utgör en människas självbild. Filmen utgör ett kraftfullt inlägg i en samtida debatt som fortfarande präglas av spänningen mellan personlig frihet och sociala förväntningar, mellan tradition och förnyelse.

För den som uppskattar ”The little sister” finns en rad klassiska filmer inom samma tematik att utforska: Stephen Frears ”Min sköna tvättomat” från 1985, Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” från 1998 och Ang Lees ”Brokeback Mountain” från 2005.