Den ambulerande konstbiennalen Manifesta firar i år 30 år och har för första gången valt att arrangera sin sextonde upplaga i det tyska Ruhr-området. Utställningen, som pågår till och med 4 oktober, utspelas på ett dussin avsakraliserade kyrkor spridda över småstäderna Duisburg, Essen, Bochum och Gelsenkirchen. Under temat ”This is not a church” undersöker biennalen hur dessa före detta religiösa byggnader kan fungera som gemensamma mötesplatser i framtiden, bortom sin tidigare sakrala funktion.

Valet av plats är långtifrån slumpmässigt. Ruhr utgör ett finkornigt nätverk av samhällen som växte fram kring den tyska kol- och stålindustrin. Området var en gång landets ekonomiska motor och kol- och stålindustrins absoluta centrum, men har sedan länge kämpat med hög arbetslöshet efter att gruvbrytningen flyttat till andra, billigare delar av världen. I dag har många av de gamla industrierna omvandlats till turistattraktioner, medan fotografier från det industriella slitet pryder kaféer och köpcentrum.

Biennalens titel och tema för tankarna till den belgiske konstnären René Magrittes berömda målning av en pipa med texten ”Det här är ingen pipa”. På liknande sätt vill arrangörerna bakom Manifesta 16 fästa uppmärksamheten på spänningen mellan vad dessa byggnader en gång var och vad de kan bli. Kyrkorummen har avsakraliserats, men bevarar ändå mycket av sin högtidliga laddning och arkitektoniska kraft.

Några av konstprojekten tar temat mycket bokstavligt genom att omvandla kyrkorna till helt nya funktioner. Basketbollplan och tehus med planteringar är exempel på nya användningsområden som är tänkta att leva vidare även efter att utställningen avslutats. Dessa konkreta omvandlingar utgör ett experimentellt svar på frågan om hur övergivna religiösa byggnader kan få nytt liv i sekulariserade samhällen.

Trots biennalens ambitioner gör den sig knappt märkbar i stadsrummet. Kyrkorna ligger insmugna mellan huslängor och grönska, och ofta är små vepor på fasaderna det enda tecknet på att något pågår därinne. Denna återhållsamhet kan tolkas både som ett misslyckande att nå ut till en bred publik och som ett medvetet grepp för att betona byggnadernas integration i vardagslandskapet.

Bland utställningens starkaste moment märks installationen i den mörka St. Marien i Essen. I den höga, svagt rundade salen samverkar flera konstnärers verk till en sammanhängande helhet. Jason Dodge har hällt ut högar av sågspån, serpentiner och byggplastnät över golvet, som rester efter en fest. William Engelens fritt hängande ridå av orgelpipor, som besökarna kan spela på, bildar en vågform som korresponderar med skräpets upplösning. Katharina Fritschs rosafärgade träkors på väggen och Alicja Kwades putsade stenklot i en karmstol vid altaret förtätar rummet ytterligare. Resultatet väger mellan koncentration och upplösning, mellan det befintliga och det tillfälliga.

I St. Gertrud i Essen har Ayşe Erkmen skapat ett biktbås i glas där besökarna kan samtala med en programmerad skärm som försöker ge vägledande svar. Att det mest privata här sker helt öppet blir en träffande kommentar till vår digitala tidsålder, där integritet och öppenhet konstant förhandlas.

En viktig aspekt av utställningen är belysningen av migrantarbetarnas historia i regionen. På flera platser visas konst av och dokumentation om de många arbetare, framför allt från Polen och Turkiet, som kom till Ruhr. Pınar Öğrenci projicerar i St. Anna i Bochum videon ”Arbetsminne” på den målade strålkransen i absiden – en skarp historielektion om gästarbetarnas marginaliserade verklighet från Tysklands strukturomvandling till dagens främlingsfientliga klimat.

Mirosław Bałka reflekterar över samma tema genom klargula neonrör i taket på Gethsemane-Kirche i Bochum, där han skriver ut ordet ”hemland” på sex olika språk. Verket pekar på hur detta begrepp blivit alltmer laddat i en tid av ökande nationalism och populism.

Områdets historia bär också på mörkare kapittel. Ruhr bombades hårt under andra världskriget, och teglet från ruinhögarna återanvändes i många av kyrkorna som nu utgör utställningsplatser. Historien sitter bokstavligt talat i väggarna. Luc Tuymans bearbetar detta förflutna genom digitala tryck med scener ur Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm ”Viljans triumf”, där de röda flaggorna förvrängts till himmelsblått. Wilhelm Sasnals mörkt glänsande måleri i St. Anna skapar en liknande känsla av det förflutnas okända efterverkningar, särskilt i konstellationen där hans svartvita porträtt av Västtysklands första förbundskansler Konrad Adenauer möter en målning med texten ”Asphalt”.

Eva Koťátkovás förstorade textila fåglar som ligger och kippar efter andan i Christ-König utgör en fantasifull illustration både av gruvornas historiska giftiga luft och dagens miljöförstöring – en påminnelse om att industrialismens arv lever kvar i form av ekologiska konsekvenser.

Manifesta 16 lyckas i bästa fall belysa ett samhälle i omvandling, där gamla strukturer – både religiösa och industriella – har fallit sönder utan att helt nya har ersatt dem. Biennalen försöker både dokumentera och motverka denna samhällsgemenskap på glid, denna känsla av minnesförlust och identitetsupplösning som präglar många av Europas postindustriella regioner. Frågan om hur övergivna kyrkor kan fungera som nya mötesplatser speglar en större osäkerhet om vad som kan hålla samman samhällen när gamla institutioner och meningssystem förlorat sin kraft.