”Violetta tar bussen” har premiär i Boden den 22 september och går därefter ut på turné med Riksteatern. Föreställningen är en nyproduktion från operaplattformen Sad Girls, som sedan 2021 arbetar med kortare musikteaterformat där kända operor möter populärmusik. Den bygger på Giuseppe Verdis ”La traviata”, ett av operarepertoarens mest spelade verk, men flyttar handlingen från 1800-talets parisiska salonger till en buss på väg genom Sverige.
I originaloperan, som hade premiär 1853, möter publiken Violetta, en kurtisan med en lysande men självdestruktiv tillvaro. Hon blir blixtförälskad i den unge Alfredo och tror för en stund att hon kan börja om. Men hennes förflutna hinner ikapp henne, och hon dör i slutet. I Sad Girls version får Violetta kliva ombord på en buss, byta den djupblå 1800-talsklänningen med krås mot jeans och en huvtröja med texten ”Emotional hardcore”.
Texten på tröjan är ingen slump. Emotional hardcore syftar både på 1990-talets emo, en depprockig subgenre med rötter i hardcorepunken, och på det känslostarka crossoverkoncept som präglat Sad Girls sedan starten. Gruppen har tidigare utforskat dödsarior i föreställningen ”Dying young” och låtit Desdemona ur Verdis ”Otello” ta plats på en buss i ”Love til I die”. Genomgående handlar det om kvinnor som lever hårt, älskar hårt och dör på slutet.
I ”Violetta tar bussen” är det sopranen Elisabeth Meyer som gestaltar Violetta. Hennes Alfredo spelas av Daniel Rosenberg, medan musikern Benjamin Lavén finns med på scenen genom hela föreställningen. För regin och konceptet står Sanna Strandberg Colling, som också skrivit libretto tillsammans med Francesco Maria Piave, i översättning av Alf Henrikson. Musiken är ett samarbete mellan Joel Janson Johansen och Giuseppe Verdi. I den musikaliska blandningen ryms allt från atmosfärisk noiserock och emo-pop till elektronisk musik och opera.
Föreställningen är ett samarbete med Riksteatern, vilket innebär att den turnerar brett geografiskt – från Boden i norr till Djursholm i Stockholmsområdet. Riksteatern är Sveriges största turnéteater och en viktig aktör för att sprida scenkonst utanför de stora operahusen. Att en produktion som denna läggs ut på rikstäckande turné visar också på ett växande intresse för att förnya operagenren och nå publiker som inte nödvändigtvis är vana operabesökare. Föreställningen spelas i en timme och är utformad som en intim upplevelse, där publiken sitter nära sångarna.
Uppsättningen har fått mycket beröm för Elisabeth Meyers sång. Hon beskrivs som en suverän sopran som gör ett strålande jobb i en krävande och nära scenmiljö. Daniel Rosenbergs Alfredo presenteras som en tenorstämma på gränsen till musikal, och han möter upp med röda rosor och en gestaltning som ger föreställningen en romantisk laddning. Men samtidigt som närheten kan vara en styrka, blir den också en utmaning: publiken måste ibland vrida på huvudet för att följa med i handlingen, och i vissa scener kan man känna sig utstirrad av de medverkande.
Kritiken mot föreställningen är dock inte odelat positiv. I recensionen konstateras att helheten inte faller väl ut, varken dramaturgiskt, rumsligt eller musikaliskt. Handlingen blir svår att följa, inte minst när Benjamin Lavén kliver fram vid mikrofonen mitt i allt. Verdis melodier tål visserligen att bearbetas med elgitarr och pulserande beats, men den nya musiken och librettot lyckas inte riktigt binda samman de olika uttrycken. Resultatet framstår som en föreställning som riktar sig till alla och ingen.
Trots flera starka insatser blir slutsatsen att operabussen inte riktigt är körduglig. Föreställningen har potential som idé och visar prov på mod att ta opera utanför etablerade scener, men genomförandet brister på flera viktiga punkter. För den som är nyfiken på Sad Girls experimentlust och på hur klassiska operor kan omtolkas i korta format är den ändå ett exempel på en aktuell trend inom svensk musikteater: att förflytta det högtidliga operasättandet till nya rum, med nya ljud och med en annan typ av berättande.
