Scener från Europaparlamentet i Strasbourg dagarna före midsommar har väckt stark uppmärksamhet och oro. När parlamentet godkände den sista pusselbiten i EU:s nya migrationspakt reste sig högerextrema ledamöter och skanderade i korus ”Send them back! Send them back!”. Den svenska centerpartistiska europaparlamentarikern Abir Al-Sahlani uppgav i ett anförande att hon aldrig tidigare känt sig så otrygg i sin roll som ledamot.

Händelsen väcker frågor om hur extrempolitik och hatretorik tar sig in i det demokratiska samtalet. Aggressiva och hatfyllda utbrott av kollektiv eufori beskrivs av många kommentatorer som ett centralt element i fascismens politiska teater, med historiska paralleller som ingen kan bortse från.

Reaktioner på skanderingen

Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers har beskrivit händelsen som ”ett spontant uttryck för glädje och lättnad”. Men för många andra framstår ramsan som ett hot – inte bara mot flyktingar som påverkas av den nya EU-politiken, utan mot alla som uppfattas som främlingar.

Den danska EU-parlamentarikern Kristoffer Storm skrev i sociala medier ”Åk hem” riktat mot Abir Al-Sahlani. Budskapet tolkades som att han inte menade ”hem till Sverige”, utan snarare att det inte finns plats för en svensk med rötter i Irak i en viss politisk vision av Europa.

Även svenska migrationsminister Johan Forssell har kommenterat händelsen. I en intervju med Aftonbladet kallade han skanderingen för ”ovärdigt” och talade om ”överord” från båda sidor i en ”polariserad debatt”. Forssell verkar vilja tro att det går att separera extrempolitiska beslut från den hatiska retorik som ofta följer med, men många ifrågasätter denna uppdelning.

EU:s nya migrationspakt

Bakom dramatiken i parlamentet döljer sig en genomgripande förändring av EU:s asylpolitik. Den nya migrationspakten innebär betydande förändringar som påverkar hur asylansökningar hanteras vid unionens gränser.

Bland de mest omdiskuterade nyheterna finns införandet av olika typer av ”snabbspår” som kritiker menar urholkar rätten till en rättvis och individuell asylprocess. I vissa fall förväntas människor i princip få avslag på förhand baserat på statistik om tidigare beviljanden och avslag från deras ursprungsländer, snarare än på individuella omständigheter.

En särskilt kontroversiell del är det så kallade ”gränsförfarandet”. Den som placeras i detta förfarande kommer helt att sakna rörelsefrihet och ska genom en juridisk konstruktion inte betraktas som inrest i ett EU-land, trots att personen befinner sig där rent fysiskt. Kritiker beskriver detta som en avhumaniserande manöver som skapar en juridisk gråzon.

Återvändandehubbar utanför EU

För personer som får avslag på sin asylansökan öppnar den nya pakten för möjligheten att skickas till läger utanför EU, så kallade ”återvändandehubbar”. Bland de potentiella samarbetspartners som diskuteras för dessa faciliteter finns länder som Kazakistan och Uzbekistan, vilket väcker frågor om rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Inom migrationsforskningen används ibland begreppet ”border hauntology”, baserat på filosofen Jacques Derridas teori om hur det förflutna hemsöker nuet. Begreppet kan dels syfta på de tusentals flyktingar som omkommit vid Europas utkanter, och vars tysta öden fortsätter att färga dagens gränspolitik.

Dels beskriver det hur migranter tvingas in i en spöklik icke-tillvaro där de inte längre räknas som riktiga människor i juridisk bemärkelse – en situation som många menar att EU nu institutionaliserar genom sin nya politik.

Fascismens våldselement

Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback skriver i boken ”Mellan lögn och verklighet. En essä om tvetydighetens fascism” att fascismens kraft är ”liktydig med våld”. Mellan de rituella hatramsorna i Europaparlamentet och pogromer mot muslimer i Belfast under försommaren finns ett släktskap som inte kan ignoreras.

Kopplingen mellan politiska beslut och den hotfulla demonstration som ägde rum i parlamentet är svår att bortse från. Det som många ser är hur en hårdare migrationspolitik inte bara är en teknisk policyförändring, utan också ett politiskt uppträdande med starka känslomässiga och symboliska dimensioner.

Det som nu oroar många är hur denna utveckling påverkar synen på människovärde och demokratiska normer inom EU. När politiska beslut om människors liv och död åtföljs av hatiska skanderingar i demokratins hjärta, väcks frågor om vilken riktning unionen är på väg.