Vi lever i en nationalistisk tid, men inte nationalistiska liv

Vi lever i en värld där 99,5 procent av jordens befolkning bor i nationalstater – ett historiskt rekord. Samtidigt ser vi en paradoxal utveckling där hundratals miljoner människor rör sig över nationsgränserna i en aldrig tidigare skådad omfattning. Migrationen ökar inte bara inom länder utan även mellan dem, och vi bevittnar en återkomst av cirkulär migration där miljontals människor flyttar mellan olika regioner baserat på säsong och behov.

Under de kommande decennierna förväntas klimatförändringar och extremväder tvinga minst två miljarder människor att lämna sina hem. Detta sker samtidigt som högerpopulistiska regeringar i västvärlden försöker bygga högre murar och genomför en nostalgisk fossilpolitik som drastiskt förvärrar klimatkrisen – vilket i sin tur ökar just den migration de försöker förhindra.

Två nya böcker fördjupar vår förståelse av denna rörliga värld. Den brittiska journalisten Gaia Vince har kallat vår tid för ”nomadernas århundrade”, ett begrepp som sammanfattar den pågående förändringen i hur människor förhåller sig till plats och nationell tillhörighet.

Författaren Amitav Ghosh har i sin nya essäsamling ”Wild fictions” gjort ett imponerande arbete med att förena migranters perspektiv med teman som rör klimatförändringar, samtidigt som han blickar tillbaka på tidigare turbulenta perioder i globaliseringens och kolonialismens historia. Att läsa Ghosh känns ofta som att ta del av en rapport från en nära framtid, inte minst för att hans födelseland Indien är både den snabbast växande regionen i världen och samtidigt den mest underbevakade i västerländska medier.

Ghosh tillför ett naturligt globalt perspektiv till frågor som alltför ofta diskuteras ur ett begränsat europeiskt perspektiv. Hans språkkunskaper – han behärskar flera av språken från den indiska halvön – ger honom en unik möjlighet att skapa intimitet och nyans i möten med indiska, pakistanska och lankesiska migranter runtom i Europa.

I ”Wild fictions” kombinerar Ghosh intellektuell geopolitisk analys med faktiskt fältarbete, berikat av hans språkliga förmågor och långa erfarenhet av att utforska skärningspunkten mellan migration, klimatförändringar och vår digitala tidsålder. Han fångar minnesvärda detaljer hos migranterna han möter – som hur mobiltelefonen har blivit närmast helig för många eftersom den innehåller deras livslinje till släktingar, bankkonton, bilder och möjligheten att kommunicera med potentiella arbetsgivare.

Ghosh visar också hur sociala medier inte krossat utan tvärtom spär på drömmen om ett bättre liv i väst. När migranter delar skönmålade bilder från sina nya hemländer ökar anhörigas längtan att följa efter. Den högerradikala Silicon Valley-miljardären Peter Thiel brukar citera filosofen René Girards idéer om ”mimetiskt begär” som drivkraft för sociala plattformar: vi vill ha det vi ser att andra har.

Med sociala medier skapas enligt Ghosh en historisk ”homogenisering av detta begär” som nu ”sträcker sig över hela jordklotet och in i de djupaste vrårna av den mänskliga själen”. Resultatet blir ofta en krass verklighet: migranter som ser en idealiserad bild online flyttar bara för att fastna i lågbetalda serviceyrken eller skuldsättas i gulfstaternas exploaterande kafalasystem.

Den brittiska författaren Rana Dasgupta gör i boken ”After nations” en historisk fördjupning av den gränslösa värld Ghosh beskriver. Dasgupta försöker förklara den nationella identitetens ursprung och nuvarande kris genom en odyssé över åtta sekel av nationalstatens historia. Han inleder med vad han anser vara nationalstatens födelse som teologisk idé – när Ludvig IX omkring år 1238 köpte Jesu törnekrona och placerade den i Paris, ett sätt att ge nationen legitimitet genom kyrkans symboliska kraft.

Dasgupta undersöker hur fyra stormakter – Frankrike, Storbritannien, USA och slutligen Kina – har utnyttjat denna teologiska kraft för sina syften. Särskilt intressant är hans skildring av Kina, som exporterar grön energiteknik men samtidigt skövlar stora delar av Afrikas skogar för sin möbelindustri, ofta i samarbete med utomrättsliga nätverk.

Trots Dasguptas välformulerade argument lyckas han inte helt övertyga om att nationalstaten är dödsdömd eller att dess försvinnande vore önskvärt. Martha Nussbaum, en av samtidens ledande filosofer, har tvärtom argumenterat för att nationalstaten är nödvändig för att försvara humanitära värden, minoriteters rättigheter och fungerande demokratiska modeller.

En konkret fråga som växer ur båda dessa böcker är hur vi ska ge politisk representation till de hundratals miljoner migranter och moderna nomader som bor i länder där de saknar rösträtt. De människor som verkligen utestängs ur dagens demokratiska system är inte främst landsbygdsbor i väst, utan migranter i städerna både i Europa och resten av världen.

Oavsett om de levererar mat, undervisar vid universitet eller arbetar inom sjukvården, oavsett om de kallar sig nomader, migranter, flyktingar eller expats, förtjänar de en möjlighet att påverka samhället de lever i. Detta är en av de stora demokratiska utmaningarna i en tid när allt fler lever nationalistiska liv i en allt mer global värld.