AI-tekniken har skapat en ny form av misstänksamhet som genomsyrar vårt sätt att läsa och tolka texter. Varje dag pekas barnböcker, uppsatser och noveller ut som artificiellt skapade, och läsare tvingas granska allt innehåll med kritisk blick för att upptäcka tecken på maskingenererad text. Denna utveckling formar om kulturlandskapet och skapar en atmosfär av misstro som påverkar både skribenter och läsare.

Misstron har blivit så genomgripande att den påverkar även läsningen av äldre verk. Det absurda i situationen illustreras av att läsare börjar misstänka att författare använt Chat GPT i romaner skrivna långt före AI-tekniken ens existerade. Denna kronologiskt orimliga paranoia visar hur djupt rotad osäkerheten har blivit i vår tidsanda.

Kulturen håller på att kantra mot ett tillstånd där cynism likställs med intelligens och god tro framstår som naivitet. Att lita på sina ögon och ta text för vad den utger sig för att vara betraktas plötsligt som töntigt. Denna förskjutning i hur vi förhåller oss till skriven text får långtgående konsekvenser för hela den litterära sfären.

Det finns en tydlig social status i att vara den som avslöjar AI-genererat innehåll. En viss typ av person, som hellre genomskådar än upplever, trivs i denna nya tidsanda. Denna mentalitet prioriterar detektivarbete framför läsupplevelse och mekanik framför innehåll. Fenomenet har lett till uppkomsten av något som kan liknas vid ett medborgargarde mot AI-fusk.

Expressens kulturchef Victor Malm har etablerat en form av militant konsumentjournalistik med uppmaningen att aktivt avslöja AI-fuskare. Hans förslag om offentlig förnedring som bestraffningsmetod väcker frågor om vi håller på att skapa ett angivarsamhälle. Det frenetiska fingerpekandet har historiska paralleller som inte är smickrande.

Situationen drabbar särskilt hårt de skribenter som ägnat årtionden åt att förfina sitt hantverk. Ironiskt nog riskerar välskrivna texter nu att väcka misstankar just på grund av sin kvalitet. Författare som utvecklat en polerad, lättläst stil tvingas överväga att skriva sämre för att undvika anklagelser. Det är en bitter ironi att välskriven svenska numera betraktas som misstänkt beteende.

Skribenter måste nu navigera ett minfält av stilistiska markörer som associeras med AI-genererad text. Tankstreck, ellipser och kursiverade ord – alla dessa vanliga verktyg i en författares arsenal har hamnat i AI-texternas belastningsregister. För att undvika misstankar överväger vissa att göra sina meningar mer invecklade och svårlästa, vilket strider mot grundläggande principer för god texthantering.

Ett aktuellt exempel är en novell publicerad i den prestigefyllda tidskriften Granta som anklagades för att vara AI-skriven. Författaren friades slutligen från misstankarna, men skadan var redan skedd efter internationell uppmärksamhet från bland annat New York Times. Fallet illustrerar hur snabbt rykten sprids och hur svårt det är att reparera ett skadat rykte, även när anklagelserna visar sig vara ogrundade.

Tidigare krävdes konkreta bevis för att anklaga en författare för plagiat – specifika hänvisningar till kopierat material. Nu bygger anklagelser om AI-användning istället på intuition, magkänsla och subjektiva bedömningar av textens stil. Detta skifte från objektiva till subjektiva bedömningskriterier skapar en osäker miljö för alla som arbetar med text.

Forskare har identifierat ett fenomen kallat ”liar’s dividend” eller lögnens bonus. Principen är enkel men oroande: så länge det finns fejkade bilder, filmer och texter kan nästan vad som helst avfärdas som fejk. Om något kan vara AI-genererat kan allt potentiellt vara det, vilket leder till en värld där objektiv sanning blir allt svårare att fastställa.

Den verkliga faran ligger i att vi förlorar människans viktigaste känsla – förmågan att förundras och låta sig överraskas av världen. Den konstanta skepticismen gör oss sämre på att bli imponerade och överväldigade. Besattheten av att hitta lögnen hindrar oss från att fullt ut uppleva sanningen när den faktiskt presenteras för oss.

Konsekvenserna sträcker sig bortom individuella läsupplevelser. Hela den kulturella diskursen påverkas när misstänksamhet blir standardinställningen. Förlagsverksamhet, litteraturkritik och den akademiska världen måste alla anpassa sig till denna nya verklighet där autenticitet ständigt ifrågasätts.

Paradoxen är att medan AI-tekniken utvecklades för att underlätta och förbättra kommunikation, har den istället skapat barriärer mellan text och läsare. Den tillförsikt som tidigare var grundläggande för läsupplevelsen har ersatts av en utmattande vaksamhet som färgar all textinteraktion.