Kristofer Ahlström: Vill politikerna – på riktigt – dö för sitt land?

Samtliga åtta partiledare svarade ja när Expressen och Dagens Industri under måndagskvällen ställde frågan ”Är du beredd att dö för ditt land?” under den första partiledardebatten i valtspurten. Debatten var den första i raden av utfrågningar inför riksdagsvalet i september, där försvars- och säkerhetspolitiken väntades stå högt på dagordningen. De entydiga svaren har väckt en bredare diskussion om hur försvarsvilja faktiskt mäts och vad frågan säger om svensk försvarspolitik.

Frågan har kritiserats för att bygga på en föråldrad och passiv syn på medborgarens roll i totalförsvaret. Kristofer Ahlström skriver i en kommenterande text att den är formulerad för den som anser att den ryska köttkvarnstaktiken är rimlig, eller att slaget vid Verdun 1916 – ett av första världskrigets blodigaste slag, med närmare 700 000 döda och sårade – var en militärstrategisk framgång. Innehållsmässigt, menar han, är frågan brutalt misströstande och direkt synonym med ”Hur stark är din dödslängtan?”

Ahlström konstaterar att Esaias Tegnér och Verner von Heidenstam, den svenska nationalromantikens portalfigurer, troligen hade myst i sina gravar när rubrikerna efter debatten rullade ut: ”Alla partiledare: Var beredd att dö för Sverige.” Han frågar sig också vad medborgarna egentligen förväntas vara beredda att offra livet för. Rätten att stå i kö? Jantelagen? Ett Lindex i varje tätort? Det kommunala självstyret? Det är ett saftigt krav, skriver han, att ställa på medborgare i ett land som inte ens lyckats enas om vad som är typiskt svenskt.

Avståndet mellan partiledarnas ja och folkopinionen är betydande. Ahlström hänvisar till en opinionsmätning från i höstas som visar att endast 21 procent av männen och fyra procent av kvinnorna i Sverige uppger sig vara beredda att bli krigsmartyrer. Det var, som han uttrycker det, glest mellan karolinerna.

Men forskning visar att siffrorna starkt påverkas av hur frågan formuleras. P3-programmet ”Konsulterna” har nyligen undersökt fenomenet. När svenskar i stället tillfrågas om de är beredda att kämpa – eller rent av döda – för sitt land, visar sig försvarsviljan vara betydligt starkare. Renodlas frågan ytterligare, till att handla om att försvara sin familj, stiger siffrorna sannolikt ytterligare. Att försvara familjen är trots allt en central del av idén med att försvara ett land.

Ahlströms slutsats är att svenskarna inte är särskilt ovilliga att försvara Sverige. Det handlar snarare om att den nygamla patriotiska föreställningen, där döden ses som en medborgerlig prestation, inte har fått fäste i folkopinionen.

Frågans politiska känslighet illustrerades med all önskvärd tydlighet i april 2022. Liberalernas dåvarande partiledare Nyamko Sabuni avslöjade att hon i händelse av krig skulle ta sig till närmaste Natoland – och tvingades avgå samma dag. I svensk offentlighet, konstaterar Ahlström, går det utmärkt att planera sin egen död; det är överlevnaden man bör hålla för sig själv.

Debatten äger rum i ett säkerhetspolitiskt läge där Sverige genomgår ett historiskt skifte. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 övergav Sverige sin långa alliansfrihet och ansökte om medlemskap i Nato. Parallellt återuppbyggs totalförsvaret efter decennier av nedskärningar: värnplikten återinfördes 2017 och 2022 inrättades Myndigheten för psykologiskt försvar med uppgift att stärka befolkningens motståndskraft mot desinformation och främmande påverkan. Totalförsvaret omfattar både militärt och civilt försvar och bygger på principen att hela samhället ska kunna fungera även under krigsförhållanden.

Forskning kring försvarsvilja pekar på att den inte i första hand handlar om dödsberedskap. Avgörande faktorer är i stället tillit till samhällets institutioner, förtroende för politiska beslut och en upplevelse av att det som försvaras är värt att värna.

Det partiledarna ställdes inför var en patriotiskt kalibrerad måttstock där det enda möjliga svaret var det krigiska maxvärdet. För var skulle de våga placera sig annat än i toppen? Enligt Ahlström var debatten ett rörande möte mellan nationalromantik och modern medielogik, där extrema frågor skapar extrema svar och där nyanserna lätt går förlorade. Frågan om dödsberedskap riskerar därmed att ge en skev bild av både medborgarnas försvarsvilja och det moderna totalförsvarets behov.