Barack Obamas hajpade sommarläsning är en dålig roman som tror sig vara bra

Katie Kitamuras roman ”Audition” har väckt stor uppmärksamhet internationellt. Boken, som nominerats till Bookerpriset, har hyllats av såväl kritiker som läsare och hamnade bland annat på Barack Obamas uppmärksammade sommarlista. Nu kommer den i svensk översättning av Ulrika Kärnborg på Sekwa förlag, men frågan är om den lever upp till förväntningarna.

Romanen kretsar kring en namnlös, firad skådespelerska i medelåldern och utforskar teman som identitet, roller och hur vi uppfattas av andra. Berättelsen är uppbyggd i två delar där samma karaktärer förekommer, men där verklighetens förutsättningar skiljer sig åt. I den första delen är den unge Xavier övertygad om att skådespelerskan är hans mor, något som är omöjligt då hon aldrig fött ett barn. I den andra delen framstår Xavier däremot som hennes son, vilket skapar en berättarteknisk twist som utmanar läsarens uppfattning om vad som är sant.

Kitamura, som tidigare gett ut hyllade romaner som ”A Separation” och ”Intimacies”, har etablerat sig som en av den samtida litteraturens mest intressanta röster. Hennes stil kännetecknas av en suggestiv och stundtals gåtfull prosa, och hon har jämförts med författare som Rachel Cusk och Jenny Offill. Med ”Audition” försöker hon ta sitt berättande ett steg längre genom att leka med berättelsens grundförutsättningar och läsarens förväntningar.

Trots de ambitiösa ansatserna faller dock romanen platt, enligt den recension som nu publicerats. Kritikern menar att boken är ett tomt skal, en roman som tror sig vara bättre än den faktiskt är. Prosa beskrivs som sömnig och frustrerande, och miljöskildringen av Manhattan blir aldrig levande. De parallella berättelsespåren, som borde skapa spänning och nyfikenhet, lämnar läsaren oengagerad.

En särskild svaghet är enligt kritikern avsaknaden av struktur och helhet. Istället för en sammanhållen berättelse får läsaren lösa trådar, långa utläggningar om triviala detaljer och en påträngande tematik kring föräldraskap och barn som blir vuxna. Kitamura tycks vilja gäcka läsaren med sina metagrepp, men resultatet blir mest förvirrande och ointressant.

Frågan om allt är avsiktligt väcks i recensionen. Har Kitamura medvetet skrivit en dålig roman för att kommentera berättandets villkor? Eller är det helt enkelt ett misslyckat experiment? Oavsett vilket lyckas inte ”Audition” förmedla den suggestiva mystik som författaren uppenbarligen strävar efter.

Bokvärlden har under senare år sett en trend av experimentella romaner som utmanar traditionella berättarstrukturer. Författare som Ali Smith och George Saunders har framgångsrikt lekt med form och tid, men Kitamuras försök landar tyvärr i ett tomt intellektuellt övningsstycke snarare än en engagerande läsupplevelse.

”Audition” är en kort roman på 159 sidor, men trots sin begränsade längd känns den överarbetad och självmedveten. För den som söker en tankeväckande och välskriven roman om identitet och roller finns betydligt starkare alternativ. Kitamura har onekligen talang, men med ”Audition” har hon inte lyckats förvalta den.