Mats J: Simkarriären började i Sveriges kanske minsta bassäng

Sarah Sjöströms historiska prestationer under förra veckans EM fick många att följa tävlingarna med spänning. För en annan simmare väckte hennes framgångar minnen av en helt annan simvärld – den i Lycksele, där bassängen mätte ynka 16,66 meter och saknade både startpallar och tävlingsstandard.

Simningen i Västerbottens inland under 1970-talet var långt ifrån dagens toppmoderna anläggningar. I Lycksele badhus, som beskrevs som landets minsta, tränade ungdomar uppemot 14 timmar i veckan. Bristen på utrustning var påtaglig. Inför tävlingar fick dispens utfärdas eftersom startpallar saknades – istället lades filtar ut för att undvika halkning. Trots begränsningarna uppmärksammades anläggningen även av elitsimmare. Året efter München-OS 1972 gästade Gunnar Larsson, dubbel olympisk guldmedaljör, den lilla bassängen för att delta i den årliga tävlingen Lappdoppet. Hans uppvisning i bröstsim skapade stor publikhype i det lilla samhället.

För unga simmare i regionen handlade tävlandet ofta om långa och kalla resor. Under vinterhalvåret fick simmarna åka till orter som Burträsk, Åsele, Boliden och Vilhelmina för att få möjlighet att simma i en godkänd 25-metersbassäng. Transporterna skedde i en folkvagnsbuss med bristfällig värme, och resorna blev en utmaning i sig. För många var dessa utflykter en påminnelse om de geografiska och logistiska hinder som präglade simningen i norra Sverige under denna era.

Även utomhustävlingar förde med sig svårigheter. Vid ett distriktsmästerskap i Arvidsjaurs nybyggda 50-metersbassäng blev problemen uppenbara för en av deltagarna, som på grund av närsynthet inte kunde se bassängens slut. Upplevelsen blev ett traumatiskt minne, och tiderna från tävlingen finns tack och lov inte dokumenterade digitalt.

Simningen var trots allt en långvarig passion. Den fortsatte ända in i vuxen ålder, med ett brons i junior-DM på 200 meter fjärilsim som främsta merit. Västerbottens simdistrikt var vid den tiden inte känt för att vara landets mest framstående, men engagemanget fanns där. Först en kloröverkänslighet i slutet av gymnasiet satte stopp för den aktiva karriären.

Efter flera års uppehåll blev det dock en återkomst till simningen. Det var en tidigare tränare, Rolf Möller – som senare upptäckte fjärilsspecialisten Lars Frölander – som tipsade om masterssimning. Den nya satsningen blev en slags kontrollerad 40-årskris, men känsligheten för klor gjorde sig snart påmind igen. Numera håller sig simmaren till sjöar och hav, där tävlingsmomentet ersatts av motion och njutning.

Utvecklingen av simningen i Sverige har gått framåt sedan dess. Lycksele fick en ny simhall med 25-metersbassäng 1980 efter en folkomröstning där simhallen vann över en planerad ishall – trots att båda till slut byggdes. I dag är förutsättningarna för unga simmare i glesbygden annorlunda, men resorna till tävlingar i större städer är fortfarande en realitet för många. Samtidigt visar svenska framgångar på internationell nivå, inte minst genom Sarah Sjöström, att talang kan blomstra oavsett var i landet man växer upp.

För den som en gång kämpade i den lilla bassängen i Lycksele är dagens simstjärnor en påminnelse om hur långt sporten har kommit. Men också om att glädjen i simningen alltid har funnits där – oavsett om den utövas i en 50-metersbassäng inför tv-kameror eller i ett stilla sjövatten en sensommardag.