Kritiksnack: ”Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Erling Haaland”

Norska fotbollsstjärnan Erling Braut Haalands tidiga rappningsförsök från 2016 har blivit ett omtalat samtalsämne i svensk kulturjournalistik. I samband med fotbolls-EM och Norges framgångar har låten ”Kygo jo”, som Haaland spelade in tillsammans med vännerna Erik Botheim och Erik Tobias Sandberg under artistnamnen Flow Kingz och Lyng, fått förnyad uppmärksamhet.

Videoklippet, som spelades in under ett läger med Norges pojklandslag, visar tonåriga spelare som försöker döda tiden mellan träningspass. Tristessen från den inackorderade gympassalen är påtaglig, men det är just den autentiska, ogenomtänkta känslan som verkar ha gett låten sin speciella charm. När Kygo, den norska DJ:n känd för hits som ”Stole the show” och ”Firestone”, lovade att släppa en remix om Haaland gjorde mål mot Brasilien i åttondelsfinalen, fick fenomenet ytterligare bränsle.

Kulturskribenter diskuterar hur Haalands karriär som fotbollsspelare och hans karaktär som offentlig person utmanar konventionella idrottsideal. Han beskrivs som en ”kanonkille” som åker till Malmö på sin lediga dag för att se vännen Erik Botheim spela match, och som köpte Norges dyraste bok för att donera den till hemortens bibliotek som en uppmuntran till läsning. Det är denna kombination av världsklassprestationer och självironisk attityd som gör honom svår att inte gilla, även för skeptiska svenska kommentatorer.

Musikaliskt ligger ”Kygo jo” långt från professionella produktioner. Låtens höjdpunkt anses vara de inklippta norska kommentatorerna i början, medan texten innehåller både naiva rim på ”blid” och ”bindningstid” samt en refräng som ironiskt uppmanar lyssnarna att sluta prata så mycket och istället diskutera världskriser. Det finns en osäkerhet kring huruvida ironin är medveten eller inte, vilket bara förstärker låtens fascination.

Den norska ”guttekultur” som låten representerar väcker blandade känslor. Vissa ser det som en obekymrad afterski-mentalitet som på sitt sätt är älskansvärd, medan andra upplever en viss överlägsenhet som kan kännas odräglig. Fenomenet jämförs med svenska Youtube-konceptet De Vet Du, och Haalands emoji-hoodie i videon väcker nostalgiska minnen från 2016 hos många kommentatorer. Några kallar låten för ”vår tids Proust” – en humoristisk parallell till hur den tar människor tillbaka till sin barndom.

Den bredare kontexten handlar om Norges kulturella dominans gentemot Sverige. Norge har under senare år varit framgångsrika inom film, litteratur, hockey, skidor och nu även fotboll. Den norska duon Smerz har till och med kallats för ”popmusikens svar på Haaland” av danska Politiken. Frågan om man som svensk ska heja på Norge i fotbolls-EM har blivit en sommarens kulturdebatt, något som i sig säger något om den laddade relationen mellan länderna.

Det intressanta är också hur ”Kygo jo” förhåller sig till Kygo själv som artist. Den norske DJ:ns tropiska house-sound, som var enormt populär under mitten av 2010-talet, upplevs inte ha förnyats särskilt mycket. Kritiker menar att hans xylofon-synthar känns lika enerverade som Haalands ansiktsuttryck efter slutsignal. Ändå har Kygo blivit synonymt med en viss typ av norsk festkultur, där även Petra Marklunds ”Händerna mot himlen” har blivit något av en norsk anthem – en detalj som vissa svenska kommentatorer ser som bevis på att Sverige fortfarande är ”storebror” musikaliskt.

Fenomenet med idrottare som gör musik är inte nytt. Svenska exempel inkluderar stavhopparen Armand Duplantis ”humorbefriade killpop” och ryttaren Malin Baryards ”Do you wanna ride?”, som inleds med hästkommunikationsljud. Internationellt har fotbollsspelare som Memphis Depay och Rafael Leão givit sig in i rapvärlden, och Romas målvakt Pierluigi Gollini kallar sig själv för ”rapper con guanti” – rappare med handskar. Men Haaland sticker ut med sin mer självironiska attityd, något som både befriande och irriterande för olika bedömare.

Youtube-kommentarer som ”It’s sad to see where this up and coming rapper ended up now” spelar på kontrasten mellan den naiva rappande tonåringen och världsstjärnan han blivit. Låten har verkligen satt sig hos många, trots eller kanske tack vare sin bristande musikaliska kvalitet. Den representerar något autentiskt i en värld av polerade idrottsprofiler.

Diskussionen kring ”Kygo jo” speglar också en större fråga om nostalgi och hur 2016 har blivit ett referensår i popkulturen. Efter en vintras trend med 2016-nostalgi kan vissa tycka att det räcker, men Haalands resa från den där gympassalen till att bli en av världens bästa fotbollsspelare ger låten en extra dimension.

Oavsett om man ser Haaland som odräglig eller charmig, idiot eller geni, så har hans självironiska distans till sin egen historia gjort honom till något mer än bara en fotbollsspelare. Han har blivit en kulturell symbol, och ”Kygo jo” är beviset på att han inte tar sig själv på det allvar som många andra toppidrottare gör.