Kulturdebatt. Chavismen har förvandlats till vad den en gång lovade att krossa

De politiska symbolerna var svåra att missa. Nästan på dagen tjugo år efter att Hugo Chávez höll sitt berömda utspel mot George W. Bush i FN:s generalförsamling, stod hans politiska arvtagare, vicepresident Delcy Rodríguez, sida vid sida med Donald Trump i samma sal. Där Chávez en gång dundrade mot den amerikanske presidenten, log Rodríguez inställsamt mot Trump. Bilden från New York säger mycket om det nya maktförhållandet mellan länderna.

Bakgrunden är dramatisk. Sedan amerikanska kommandosoldater i januari grep Nicolás Maduro, Chávez diktatoriske efterträdare, har Venezuela i praktiken förvandlats till ett amerikanskt protektorat. Rodríguez, som bara månader tidigare beskrev Trump som ett hot mot mänskligheten, har nu öppnat dörren för amerikanska olje- och gruvbolag. Den anti-amerikanism som länge definierade regimen är övergiven.

Frågan är vad detta betyder för chavismens arv, den politiska rörelse som styrt Venezuela i nästan tre decennier.

Ett ekonomiskt misslyckande

Trots att Venezuela sitter på världens enligt uppgift största oljereserver har chavismen misslyckats på nästan varje punkt. De första årens oljefinansierade framsteg följdes av en djup ekonomisk kollaps. I dag är fattigdomen och ojämlikheten större än när Chávez tillträdde 1999. El- och sjukvårdssystemen är i fritt fall, och uppskattningsvis en fjärdedel av befolkningen har lämnat landet.

Den folkliga entusiasm som en gång bar Chávez till makten är sedan länge borta. Greppet om Maduro möttes av jubel i breda folklager, och misstron mot Rodríguez är utbredd. En inspelning som visade hur poliser stal värdesaker i ruinerna efter de förödande jordbävningarna i slutet av juni väckte stor vrede – både för stölderna i sig och för symboliken i att statliga företrädare fortsätter utnyttja ett folk som redan förlorat allt.

Men bilden från FN rymmer också en paradox. Rodríguez är fysiskt överskuggad av Trump, men hon ler lika brett som han. Medan hennes högra hand formar ett segertecken, knyter vänsternäven i samma gest som Maduro använder på foton från sitt fängelse i Brooklyn. Motsättningen går inte att missa.

Spel för galleriet?

Venezuelanerna granskar de svindlande bilderna ingående för att förstå vad de betyder för framtiden. För många handlar vardagen just nu om ren överlevnad – att röja rasmassor och söka efter anhörigas kroppar efter jordbävningarna. Men alla väntar otåligt på den utlovade ekonomiska återhämtningen, där en nystart för oljeindustrin är central.

Tvivelna är dock många. Trots frigivningar och amnestier sitter hundratals politiska fångar kvar i fängelse. Förhandlingarna mellan regimen och utvalda delar av oppositionen har visserligen nått framsteg – bland annat i fråga om upphävda lagar och en ny högsta domstol – men misstron är djup. Venezolanerna har sett detta spel förut: hur regimen låtsas förändras för att slippa släppa makten.

Även om chavismens ideologiska ambitioner har förtvinat, tycks dess mörkare sidor – föraktet för demokratiska principer, manipulationen och korruptionen – vara vid god vigör. Kanske blir detta, ett slags bonanzadespoti grundad på oljeförmögenhet, rörelsens bestående arv.

Vägen framåt

Regimen har tidigare visat en förmåga att överleva till synes omöjliga omständigheter, och Rodríguez ska inte underskattas. För befolkningen återstår hoppet och kampen för överlevnad. För att komma vidare krävs att Venezuela återskapar sin demokrati och inleder en rättvise- och försoningsprocess. Politiska fångar måste friges, och institutioner som högsta domstolen och valmyndigheten måste återfå sin självständighet – så att venezolanerna kan välja sin framtid i fria val.

Frågan är om USA verkligen vill något mer än överenskommelser med chavismens avideologiserade kvarlevor. Närheten till Rodríguez och hindren för oppositionsledaren María Corina Machados återkomst har fått allt fler att tvivla på Washingtons demokratiska vilja. Kanske värderar en populistisk president underkastelse högre än demokratiska principer. För venezolanerna finns dock en oroande tanke: att fotot från New York inte bara avslutar ett kapitel i deras historia, utan också visar vad som komma skall.