Kulturdebatt. Victor Galaz: Vi har drabbats av akut minnesförlust när det gäller kärnvapen

I augusti 1945 förändrades världen för alltid när atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Nu, 81 år senare, varnar röster för att det kollektiva minnet av kärnvapnens förödelse håller på att blekna – samtidigt som världen står inför en ny våg av kärnvapenupprustning.

Den 6 augusti 1945 detonerade den amerikanska atombomben ”Little Boy” 580 meter upp i luften över Hiroshima. Tre dagar senare upprepades tragedin över Nagasaki. Tillsammans dödade bomberna omkring 140 000 människor, många fick permanenta skador och konsekvenserna av strålningen skulle förfölja överlevarna resten av deras liv.

Efter dessa apokalyptiska händelser fanns en förhoppning om att världen skulle lära sig. En opinionsundersökning publicerad i Dagens Nyheter bara dagar efter bombningen över Nagasaki visade att en femtedel av de tillfrågade hoppades att atombomben skulle leda till evig fred. Några år senare, 1950, uttryckte experter förhoppningar om att utvecklingen av ännu kraftigare vapen skulle bli så kostsam att ingen fler bomber skulle behövas.

Historien visade dock en annan verklighet. Under decennierna efter andra världskriget genomförde USA, Storbritannien och Frankrike hundratals kärnvapensprängningar över öar och folkgrupper i Stilla havet. Forskare har beskrivit denna period som ett kärnvapenkrig i det tysta – ett långsamt och bortglömt våld mot befolkningar som levde långt från västvärldens blickfång.

Franska myndigheter har anklagats för att försöka undergräva oberoende forskning kring hälsoskadorna efter landets kärnvapenprover i Franska Polynesien. På senare år har artiklar som beskriver de långvariga amerikanska kärnvapensprängningarna över Marshallöarna tagits bort från vissa amerikanska myndigheters webbplatser. Det kollektiva minnet av atombombsålderns offer håller på att raderas.

I dag, när klimatförändringarnas konsekvenser blir allt mer påtagliga med bränder som härjar i Europa och Nordamerika, finns åter förhoppningar om att katastrofer ska leda till politisk handling. Men historien visar att det politiska minnet är både formbart och kort.

Samtidigt står världen inför något som var otänkbart för bara några år sedan – en ny epok av kärnvapenkapprustning. I slutet av 2024 reviderade Ryssland sin kärnvapendoktrin, vilket i praktiken sänkte tröskeln för när landet kan tänka sig att utföra en kärnvapenattack. Kina tycks förbereda sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester.

USA planerar att investera 95 miljarder dollar per år mellan 2025 och 2034 i en uppgradering av sitt kärnvapenförsvar. Summorna är enorma och signalerar en tydlig förskjutning i säkerhetspolitiken.

I Europa syns en liknande utveckling. Den politiska debatten i Tyskland och Polen rör sig sakta mot att stödja utvecklingen av starkare egna kärnvapenförsvar. I Sverige har riksdagspolitiker och opinionsbildare, inklusive Dagens Nyheters ledarredaktion, börjat argumentera för en svensk kärnvapenarsenal. Svenska banker har på senare tid öppnat upp för investeringar i kärnvapenbolag – så länge vapensystemen används av europeiska Nato-medlemmar.

Dr. Masao Tomonaga är en av de kvarvarande hibakusha, som de överlevande från atombomberna kallas. Han var bara två år gammal när bomben detonerade över Nagasaki. Hans liv har sedan dess kretsat kring att som läkare vårda dem som överlevt bombens eld och strålning. 2024 tillhörde han den grupp hibakusha som fick motta Nobels fredspris för sitt arbete för en värld fri från kärnvapen.

I en samlingslokal ett stenkast från Nagasakis stora fredspark samlas stadens kvarlevande hibakusha och deras familjer återkommande. Väggarna är täckta med kartor, foton på svampmolnet som reste sig över staden och kopior på målningar som illustrerar det ofattbara lidandet timmarna efter detonationen. På målningarna syns böjda nakna kroppar som söker svalka vid stadens floder, hukande människor utan ansikten som försöker fly den sönderbrända stadskärnan.

Varje år den 6 och 9 augusti, på årsdagarna av atombombernas detonationer, går de kvarlevande hibakusha i gemensam trupp till fredsparken för att ringa i Nagasakis gröna fredsklocka. Senast var de 30 personer som deltog, berättar Dr. Tomonaga.

Minnena från det mänskliga lidandet efter sprängningarna har under lång tid burit upp ett tabu mot användningen av kärnvapen. Men nu, när dessa minnen bleknar och de sista ögonvittnena blir färre, finns en risk att världen glömmer lektionerna från Hiroshima och Nagasaki.

Klimatkrisen har lärt oss att hopp är något som skapas genom handling, inte genom passiv väntan. Detsamma gäller för det kollektiva minnet. Att minnas det som gått förlorat, i hopp om att rädda det som kan räddas, kräver aktivt arbete.

När de kvarlevande hibakusha i år återigen tar sig till fredsklockan i Nagasaki och gemensamt drar i dess tunna vita rep, är det inte bara en årlig ceremoni. Det är en påminnelse om vad som står på spel när världen återigen rör sig mot kärnvapenupprustning – och en varning om vad som händer när vi glömmer historiens lärdomar.