Lågmält rasande bok om Dagens Nyheters roll som ”agendasättare”

En ny bok från Timbro förlag tar sig an Dagens Nyheter och dess politiska inflytande under sex decennier. Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, har skrivit ”Rikslikaren. Radikalism och agenda i Dagens Nyheter från 1964 till i dag”. Boken är på 491 sidor. Enligt Lundberg har Sveriges största morgontidning på ledar-, kultur- och nyhetsplats bedrivit en agendasättande journalistik där en generös migrationspolitik stått i centrum. Kritiska röster har samtidigt stämplats som rasistiska, fascistiska eller nazistiska.

Boken förlänger en kritik som funnits i debatten länge. Redan 1994 ägnade Per Ahlmark, tidigare folkpartiledare, ett kapitel i ”Vänstern och tyranniet” åt DN under rubriken ”Dagens Nyheter som medlöpare”. Han menade att Olof Lagercrantz rensade ut Herbert Tingstens liberala arv och gjorde tidningen till en bas för en vänsterpolitisk linje. Det var en bok som väckte debatt, inte minst genom kapitlet om DN:s roll under det som Ahlmark kallade ”det galna kvartsseklet”. Lundberg för nu resonemanget vidare till vår egen tid.

Lundbergs exempel är många. DN var, enligt författaren, en central plattform för teorierna om apatiska flyktingbarn under perioden 2005–2020. Tidningen drev 2013 kampanjen mot polissamarbetet Reva och jämförde biljettkontrollanter med Adolf Eichmann. Sexuella övergrepp mot kvinnor i Köln på nyårsnatten 2015 och på We are Sthlm-festivalen ett halvår tidigare tonades ned eller relativiserades. DN:s avslöjande av de så kallade romregistren 2013 tolkades som en nationell katastrof, men i rapporteringen saknades en diskussion om släktbaserad kriminalitet, menar Lundberg.

Under flyktingkrisen 2015 var tidningen en pådrivande kraft genom uppropet #jagdelar och reportage som, enligt Lundberg, förteg eller skönmålade konsekvenserna av den förda flyktingpolitiken. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski anklagade skribenter med annan uppfattning för ”skrämsel, svartmålning och hat”.

Om polisen inte hade mött så kompakt medialt motstånd i samband med Reva, skriver Lundberg, hade terroristen Rakhmat Akilov hypotetiskt kunnat gripas före attacken på Drottninggatan 2017. Den typen av konsekvensresonemang gör boken till mer än en intern mediekritik.

Jens Liljestrand, författare och medarbetare i Expressen, har läst boken. Han anser att Lundberg har viktiga poänger. Bokens starkaste avsnitt är enligt Liljestrand DN:s agerande i Catrine da Costa-fallet, styckmordsfallet från 1984. Tidningen ställde sig bakom terapeuten Hanna Olsson och hennes bok ”Catrine och rättvisan”, där en allmänläkare och en obducent skuldbelades. De två männens liv förstördes, och när journalisten Per Lindeberg ifrågasatte rättegången i ”Döden är en man” nedgjordes han av DN:s Jesús Alcalá. I juni beslutade regeringen att ge männen två miljoner kronor vardera i skadestånd. När Dan Josefssons dokumentär ”Det svenska styckmordet” sändes 2024 konstaterade Björn Wiman att rättssamhället kollapsade under trycket från medier och tidsanda, men nämnde inte DN:s egen roll.

Men Liljestrand riktar också skarp kritik mot Lundberg. Han saknar exempel på DN:s agendasättande journalistik som gått i annan riktning. Nathan Shachar, Erik Helmerson, Bengt Ohlsson och Per Svensson är frånvarande eller nämns bara i förbifarten, och Per Ahlmarks tid som ledarkolumnist i DN under åren 1997–2007 utelämnas. Björn Wimans försvar av konstens frihet i debatterna om Tintin och ”Lilla Hjärtat” finns inte med, och inte heller nämns DN-reportern Niklas Orrenius prisbelönta bok ”Skotten i Köpenhamn” om Lars Vilks och yttrandefriheten.

Liljestrand avvisar också Lundbergs övergripande tes att DN:s opinionsbildning i dag genomsyras av antipati mot västvärlden och upplysningens ideal. Kritiken kan stämma på Olof Lagercrantz epok, men på nutiden är den ett hjärnspöke. Att antyda antisemitiska tankefigurer hos Björn Wiman, en publicist som i hög grad ägnat sig åt frågan om antisemitism, är enligt Liljestrand inte bara tendentiöst utan oanständigt.

Även bokens andra hälft får kritik. Lundberg förirrar sig i en femtiosidig utläggning om radikal psykiatri och DN:s socialreporter Kerstin Vinterhed. Det partiet borde enligt Liljestrand ha strukits eller komprimerats, eftersom det tar udden av bokens starkaste exempel – Catrine da Costa-fallet.

Sammanfattningsvis väcker ”Rikslikaren” frågor om mediemakt, ansvar och glömska. Enligt Liljestrand riktar boken viktig kritik mot ett medieetablissemang som gärna dömer men sällan granskar sig självt. I en tid när debatten om journalistikens trovärdighet pågår både i Sverige och internationellt är det frågor som lär finnas kvar.