Två svenskspråkiga album med våren som gemensam utgångspunkt har släppts i princip samtidigt. Dungen gav ut ”Vidrig vår” samma dag som Lars Winnerbäck presenterade ”Längtan till våren”. Trots titlarnas närhet till årstiden är utgångspunkterna mycket olika. Dungens psykedeliska skiva har kopplats till ett kärleksförhållandes sönderfall, medan Winnerbäcks nya album i första hand är en samtidsbetraktelse där oron för demokratin och samhällsutvecklingen står i centrum.
På förstasingeln ”Hälsningar” sjunger Winnerbäck: ”Det finns stunder man ängslas över demokratin”. Öppningsspåret ”Dagen” är en skildring av ett besök på Skansen med dystra utvikningar om vart samhället är på väg. Däremellan ryms medelåldersreflektioner som ”50 år i Västerås” och ”Där tågen rullar in”, två spår där han blickar tillbaka på ett begynnande artistliv och den väg som lett honom hit.
Tematiskt pendlar skivan mellan uppgivenhet och hopp. Mot slutet finns ”Tills vi gnistrar igen”, en kärvare och mer uppkäftigt hoppfull låt som sticker ut från det övriga materialet. Texten fångar något av den dubbla känsla som präglar hela albumet: en längtan efter ljus och förändring, men också en påtaglig trötthet på tillståndet i omvärlden.
För Lars Winnerbäck, som under trettio år och femton album byggt en position som en av Sveriges mest etablerade rock- och visartister, är ”Längtan till våren” på många sätt en återgång till det invanda. Förra skivan ”Neutronstjärnan” innebar en elektronisk nytändning med hjälp av Joakim Berg och Martin Sköld från Kent. Uppföljaren har i huvudsak lämnat den vägen. Den nya skivan är inspelad i studion La Fabrique i södra Frankrike med Johannes Runemark som producent, men musikaliskt landar den i klassisk Winnerbäck-pop och visrock.
Textmässigt rör han sig medvetet i en svensk tradition. I låten ”Kring Katarina k:a” befinner sig jaget på Södermalm i ”naturvinskvarteren”, någonstans mitt emellan Bellman och Ulf Lundell. Den positionen har Winnerbäck odlat under hela karriären. Snarare än att ständigt söka nya musikaliska vägar har han fördjupat ett eget uttryck inom ramarna för den svenska vis- och rocktraditionen. Det har gjort honom till en samtida arvtagare till en lång rad svenska berättare, med en förmåga att formulera vardagliga men existentiella frågor på ett sätt som fått bred publik.
Dungen, som sedan tidigt 2000-tal är ett av de mest namnkunniga svenska banden inom psykedelisk rock, har med ”Vidrig vår” levererat en betydligt mörkare skildring av samma årstid. Att de två albumen kom samma dag är en slump, men sammanträffandet illustrerar hur olika årstiden kan tolkas i svenskt text- och musikskap. Där Dungen hämtar näring ur det personliga och sönderfallet i en relation, riktar Winnerbäck blicken utåt, mot det allmänna tillståndet i Sverige och världen.
”Längtan till våren” innehåller också tydliga spår av den samtid den är skriven i. Det handlar om trötthet på Trump, semesterdrömmar som kantas av flygskam och en oro över demokratins villkor. Samtidigt finns det vardagliga kvar: åldrandet, minnena, staden och de små ögonblicken av gemenskap. Det är den kombinationen som gör skivan till mer än bara en samling låtar. Den fungerar som ett tidsdokument över ett Sverige där hopp och uppgivenhet ofta vävs samman.
Albumet ges ut på United Stage och är ett av höstens mest uppmärksammade svenska släpp. För en artist som under tre decennier varit en ständig närvaro på den svenska musikscenen innebär det också en påminnelse om den position han byggt. Även om musikindustrin i hög grad präglas av spellistor och singlar fortsätter Winnerbäck att arbeta med albumet som helhet – med genomtänkta texter, ett sammanhållet sound och tydliga referenser till både musikhistoria och samtida samhällsfrågor.
