En legendarisk italiensk regissör såg Drottningholmsteatern som den perfekta scenen, där hantverk och tradition levde kvar i en alltmer teknifierad teatervärld. Detta framgår av minnen från 1970-talet som nu lyfts fram på nytt i en kommentar som både hyllar teaterns unika scenmaskineri och påminner om en bortglömd möjlighet i svensk teaterhistoria.

Giorgio Strehler, den italienske regissören som revolutionerade europeisk teater under 1900-talet, hade en särskild kärleksaffär med Drottningholmsteatern. Redan på 1950-talet gästspelade han där med sin Piccolo Teatro från Milano, då teatersällskapet framförde Carlo Goldonis klassiska komedi ”Två herrars tjänare”. Detta besök skulle komma att lämna ett bestående intryck på den store regissören.

Sjuttio år senare, under 1970-talet, arbetade Strehler oväntat nog med en uppsättning av August Strindbergs kammarspel ”Oväder” i Milano. Under en lång repetitionsdag fick en svensk besökare möjlighet att bevittna hans arbete och efteråt, sent på kvällen, öppnade sig regissören om sina tankar kring teatern som konstform och hantverk.

I detta samtal framhöll Strehler Drottningholmsteatern som sin absoluta favoritscen. Hans entusiasm grundade sig i teaterns förmåga att bevara och hålla liv i teatern som ett hantverk, vilket han såg som en viktig motpol till vad han kallade ”de tyska teknikscenerna”. För Strehler representerade Drottningholmsteatern något väsentligt – en plats där teaterns själ och tradition fortfarande levde kvar genom det fysiska hantverket.

Drottningholmsteatern, som byggdes 1766 under Gustav III:s regeringstid, är unik i sitt slag. Teatern har bevarat sitt ursprungliga 1700-tals scenmaskineri, komplett med kulisser, sceneffekter och tekniska lösningar som fortfarande fungerar. Detta gör den till en av världens få helt bevarade barockteatrar och ett levande museum över teaterns historia.

Strehlers fascination för teatern var så stark att han uttryckte en önskan att skapa en film om Drottningholmsteatern. Hans blick fylldes av glädje när han talade om projektets potential. För en regissör av hans kaliber, som hade präglat modern europeisk teater genom sina nyskapande uppsättningar och grundandet av Milanos Piccolo Teatro, var detta ett anmärkningsvärt erkännande av den svenska teaterns betydelse.

Men historien innehåller också ett bittert efterspel. Strehlers produktion av Strindbergs ”Oväder” – beskriven som ”drömmen själv, scenen som ett förvandlingarnas Utopia” – blev aldrig inbjuden att gästspela i Sverige. Detta trots att det rörde sig om en italiensk mästares tolkning av en av Sveriges mest betydelsefulla dramatiker, och trots Strehlers dokumenterade kärlek till just Drottningholmsteatern.

Denna utebliva inbjudan betraktas i efterhand som en av de stora missade möjligheterna i modern svensk teaterhistoria. Det hade varit en naturlig och prestigefylld kulturell händelse att låta Strehlers Strindberg-tolkning möta svensk publik, särskilt med tanke på regissörens starka koppling till den svenska teatertraditionen.

Strehlers syn på Drottningholmsteatern belyser en viktig kulturhistorisk spänning mellan tradition och modernisering inom teatern. Medan många europeiska teatrar under 1900-talet strävade efter ökad teknisk sofistikering, såg Strehler ett värde i att bevara och vårda de hantverksmässiga traditionerna. Hans perspektiv påminner om att teknisk innovation inte alltid är synonymt med konstnärlig utveckling.

Drottningholmsteatern står än idag som ett unikt monument över teaterns historia och hantverkstraditioner. Teatern används fortfarande för föreställningar, främst operor från 1700-talet, och lockar besökare från hela världen. Att en av 1900-talets mest inflytelserika regissörer såg den som sin favoritscen och en inspirationskälla ger teatern en internationell betydelse som sträcker sig långt bortom Sveriges gränser.