Ljudkonst med bristsjukdomar på Moderna museet i Malmö

En utställning som utlovar att utforska ljudets roll i samtidskonsten borde kunna erbjuda något mer än en samling verk där ljud ingår som en komponent bland andra. Men när Moderna museet i Malmö nu presenterar ”Ljudet av”, en satsning som pågår till den 8 november, blir resultatet en splittrad upplevelse där de konceptuella ramarna är för lösa för att ge utställningen tydlig riktning.

Redan i trapphuset möter besökaren Karolina Erlingssons ”Akt”, ett verk som omedelbart fångar uppmärksamheten. Genom kulning – den traditionella dalarösttekniken utvecklad för att göra sig hörd över stora avstånd – har konstnären översatt enkla frågor som ”var är du?” och ”är du här?” till ordlösa rop som genomtränger hela museet. Ljudet sprider sig från trapphuset, genom kaféet och ut på gatan när dörrarna står öppna. Det är en genialisk lösning i sin enkelhet och ett exempel på hur ljud kan fungera som självständigt konstnärligt material.

Tyvärr framstår Erlingssons bidrag som ett undantag i en utställning som annars saknar tydligt fokus. Istället för att verkligen undersöka ljudets unika egenskaper och potential som meningsbärande element, presenterar ”Ljudet av” främst en samling verk där ljud ingår på olika sätt – som ljudspår till videoverk och installationer, eller som ingrediens i musik- och textbaserade produktioner.

För den som besökt konstutställningar under de senaste 35 åren är detta knappast någon uppenbarelse. Ljud har länge varit en naturlig del av samtidskonsten, och utställningen lyckas inte tydliggöra vad den vill tillföra den pågående diskussionen om ljudets roll i konstvärlden. Problemet påminner om förra årets Momentumbiennal i Moss, där ljud också stod i fokus men där det konceptuella ramverket visade sig vara för vagt.

Därtill plågas utställningen av tekniska problem som blivit alltför vanliga i samtida ljudkonst. Besökare möts av mumlande röster på bruten engelska, störande ekoeffekter och torra föredrag som lika gärna kunde ha presenterats som text på väggen. Dessa brister undergräver upplevelsen och gör det svårt att ta till sig det konstnärliga innehållet.

Trots invändningarna finns det ljuspunkter i utställningen. I den stora turbinhallen har nigeriansk-tyske konstnären Emeka Ogboh skapat en överdådig installation där vår kaotiska politiska samtid framställs som en karnevalisk dockteater. Genom roterande skulpturer och en kakofoni av ljud iscensätts samtidens politiska turbulens på ett sätt som både engagerar och utmanar betraktaren.

Flera verk tar sin utgångspunkt i språkliga fenomen och kommunikationens svårigheter. Clara Mosconis ”Mellem tunger” är en lågmäld men gripande gestaltning av konstnärens försök att kommunicera med sin italienske far på hans modersmål. Verket berör på ett personligt plan och visar hur språkets gränser kan utforskas genom konsten.

På museets fasad har kollektivet People Who Stutter Create täckt väggen med tre höga banderoller där orden ”stamning kan skapa tid” upprepas på nio språk. Typografin är utformad för att visualisera tre typer av språklig disfluens: upprepning, fördröjning och blockering. Intressant nog är detta utställningens enda helt tysta verk, men just därför får det fram något väsentligt om ljudets särart – dess nödvändiga utsträckning i tiden.

Det faktum att ett tyst verk blir ett av de mest framgångsrika i att belysa ljudets egenskaper säger något om utställningens grundläggande problem. ”Ljudet av” verkar inte riktigt veta vad den vill vara – en historisk översikt, en tematisk undersökning eller en provkarta på samtida praktiker där ljud ingår.

Utställningen är ett samarbete mellan Moderna museet i Malmö och Museet for samtidskunst i Roskilde, där en andra del öppnar den 26 september och pågår till den 8 november. Möjligen kommer den danska delen att komplettera och fördjupa de teman som endast antytts i Malmö. Det kommer även att presenteras performancebaserade verk som kan tillföra andra dimensioner.

För den som besöker ”Ljudet av” i dess nuvarande form är rekommendationen att ta sig tid med Erlingssons kulning i trapphuset och Ogbohs installation i turbinhallen. Där finns exempel på hur ljud verkligen kan fungera som konstnärligt material i sin egen rätt. Men som helhet saknar utställningen den konceptuella skärpa och kuratoriska vision som skulle kunna lyfta den bortom en rätt godtycklig samling av verk där ljud förekommer.

I en tid då ljudkonsten blir allt mer etablerad som egen konstform behövs institutioner som Moderna museet för att kritiskt granska och kontextualisera utvecklingen. Men då krävs också en tydligare hållning och djupare kuratoriell ambition än vad ”Ljudet av” lyckas leverera.