Drottningholms Slottsteater har öppnat sin säsong med Claudio Monteverdis operamästerverk ”Poppeas kröning” från 1643. Produktionen, under ledning av den franske regissören Benjamin Lazar och den italienske cembalisten Francesco Corti, erbjuder en genomarbetad tolkning av den tidiga barockoperans kanske mest kontroversiella verk.

Operan avslutas med den berömda kärleksduetten ”Pur ti miro”, som hamnat på BBC:s lista över de tio mest sensuella klassiska verken. De två sopranimerna som kelfullt speglar och slingrar sig runt varandra representerar en kvinna och en man – Poppea och den tyranniske kejsaren Nero. I Monteverdis tid var Neros roll avsedd för en kastratsångare, vilket förklarar det höga röstläget.

Deras sensuella lyckoduett sätter punkt för ett drama fyllt av moralisk tvetydighet. Både Poppea och Nero har gått sängvägen och över lik för att nå sina mål. Hon har strävat efter kejsarmakten och fått den, medan han dumpat sin hustru och beordrat filosofen Senecas död. Ironiskt nog ”belönas” de för sin omoral med den ljuvaste tänkbara sången.

Det märkvärdiga är att denna fullträff faktiskt inte är komponerad av Monteverdi själv. Mycket i ”Poppeas kröning” är inte av den italienske mästarens hand, inklusive orkesterstämmor och anvisningar om vilka instrument som ska användas. Detta är typiskt för den tidiga operakonsten, där det utöver sångstämmor och baslinje finns knapphändig information. Här kommer musikvetenskaparna och de historiskt informerade improvisatörerna in i bilden.

Francesco Corti, som är musikchef på Drottningholmsteatern och ledare för flera välkända barockensembler, dirigerar här sin femte produktion på den världsunika rokokoteatern. Sedan länge uppförs endast en opera per år på teatern, vilket ger Corti ett betydande inflytande över repertoaren. Hans vana att i princip bara välja utländska solister har dock väckt frågor – skickliga barockexperter förvisso, men ett litet spelrum för svenska sångare hade inte skadat.

Bland de tolv solisterna är Josefine Mindus det enda inhemska inslaget. Hon gestaltar den fräcke Amor, kärleken som besegrar allt och alla i dramat. Den franske regissören Benjamin Lazar har på ett enastående sätt koreograferat fram en raffinerad gestik, lika psykologiskt som musikaliskt träffsäker ända ut i fingerspetsarna. Den genomarbetade kroppsliga retoriken utgör en unik prestation i barockoperasammanhang.

Monteverdis sista opera är ett operahistoriskt unikum. Varken före eller senare skrevs en barockopera med en lika shakespearesk blandning av högt och lågt, fint och fult, komik och tragik. Känslorna bågnar av kättja, svek och harm, underblåsta av rytande cembalo, nerviga lutor och sorgsen orgel. Sångarna suger på de vällustiga dissonanserna och skaver trånga intervall i ljuv smärta.

Konflikterna i verket känns märkligt tidlösa. Arianna Venditelli gestaltar Nero som en sopran, och överröstar den politiskt verserade Seneca, spelad av Trevor Eliot Bowes med sin högtravande basröst – som om ingen tid förflutit sedan år 60 efter Kristus. Den förskjutna kejsarinnan Ottavia, gestaltad av Roberta Mameli, öppnar sitt påtvingade avsked till Rom med en rad kvävda ”ah”. Samtidigt vrålar hennes trolöse Nero sina berusade ”aaah” när poeten Lucano, spelad av Zachary Wilder, besjunger Poppeas behag.

Produktionen på Drottningholm har gett slutduetten en moraliserande twist. Här tycks Nero vara på väg att lämna Poppea, gestaltad av Giulia Semenzato. Detta ger en mörk underton till den annars så ljuva musiken, särskilt med vetskapen om att Nero i verkligheten sparkade ihjäl Poppea år 65 efter Kristus när hon väntade deras andra barn.

Drottningholms Slottsteater fortsätter därmed sin tradition att presentera barockopera i sin ursprungliga miljö, med historiskt informerade framföranden som både respekterar och ifrågasätter det komplexa arvet från 1600-talets operavärld. Monteverdis mästerverk bevisar sin bestående relevans genom sin modiga skildring av makt, manipulation och moral – teman som fortsätter att resonera med dagens publik.