Lucian Freuds köttiga måleri söker ett möte med betraktaren

Louisiana Museum of Modern Art visar just nu en omfattande retrospektiv över den brittiske konstnären Lucian Freud under titeln ”Everything is a portrait”. Utställningen, som pågår till och med den 27 september, är ett samarbete med National Portrait Gallery i London och ger en bred översikt över konstnärens hela karriär, från tidiga barnteckningar till verk från 2000-talet.

Lucian Freud, som gick bort 2011 vid 88 års ålder, var känd för sitt kompromisslösa och detaljerade porträtterande av människokroppen. Hans verk utmärks av en skoningslös uppriktighet och en nästan hypnotisk noggrannhet som får betraktaren att stanna upp och verkligen se. Detta gäller inte bara hans berömda sena målningar av nakna människokroppar, utan också hans tidiga teckningar av ansikten, växter och döda djur.

Utställningen följer Freuds konstnärliga utveckling kronologiskt och lägger särskilt fokus på växelspelet mellan teckning, grafik och måleri som varit en röd tråd genom hela hans karriär. Genom denna presentation blir det möjligt att följa hur Freud utvecklades från en ung tecknare med tunna, vassa linjer och ett stänk av surrealism, till den mogna målare han blev under 1960-talet.

Under denna period hittade Freud sitt karakteristiska uttryck med tyngre linjer och färger samt ett nästan skulpturalt förhållande till duken. Hans arbetsprocess var extremt tidskrävande – sittningar kunde pågå hundratals, ibland tusentals timmar där han metodiskt modellerade fram sina modeller. Dessa modeller var i regel inte slumpmässigt valda, utan människor från hans inre cirkel som han hade en personlig relation till.

Redan i hans 1950-talsmåleri syns den fascination för hudens otaliga färgtoner som skulle bli ett av hans mest karakteristiska drag. Den mogna Freud skissade inte sina målningar i traditionell mening, men teckningen och grafiken förblev viktiga komplement i hans bildarbete. Ofta återvände han till sina färdiga målningar för att göra etsningar baserade på samma motiv, som för att förlänga och fördjupa den långsamma, iakttagande blicken.

På liknande sätt tolkade Freud också verk av sina konsthistoriska förebilder, som Chardin. Detta gjorde han inte för att reproducera, utan snarare som en rituell bekräftelse av sin egen syn på konsten och seendet.

De stora porträtten av nakna människor utgör dock fortsatt höjdpunkterna i Freuds konstnärskap. Hans målningar visar män och kvinnor i olika positioner, ibland sovande, ibland i ställningar som verkar onaturliga och obekväma. Karaktäristiskt för hans bildspråk är den totala frånvaron av idealisering.

För yngre betraktare kan Freuds blick initialt upplevas som kall eller till och med exploaterande, med sin kompromisslösa framställning av kropparnas alla detaljer och så kallade anomalier. Men vid närmare betraktande framträder en annan dimension – en uppriktighet som gränsar till ömhet.

För Freud var den nakna kroppen inte avklädd utan oklädd. Kläderna representerade en maskerad, ett lager som skapade distans mellan människor. Hans envetna fokus på sina motiv drevs av en strävan att komma under huden, att se ben och kött som lika mycket en del av personligheten som hudens yta.

I hans målningar finns en strävan efter ett verkligt möte, inte nödvändigtvis mellan målare och modell, utan mellan betraktare och betraktad. Detta gäller inte bara för hans människoporträtt utan också för hans djurporträtt, där han använder samma intensiva iakttagelse.

Samtidigt finns en underton av melankoli i Freuds verk – en insikt om att det kanske aldrig går att helt komma fram till den andre människan. Även när han kommer nära, som i de många porträtten av sin mamma från 1970-talet, förblir de avbildade i grunden solitära existenser, också när de uppträder i grupp.

Ett undantag utgör de talrika verk där modellerna har somnat. I dessa målningar finns en intim närhet som få andra målare i konsthistorien har lyckats fånga. Den sovande människan, omedveten om konstnärens blick, tillåter en närvaro som annars är svår att uppnå.

Louisiana Museums presentation beskrivs som förhållandevis återhållsam men samtidigt fin i sitt sätt att visa upp ett av 1900-talets mest egenartade konstnärskap. Utställningen ger besökarna möjlighet att på djupet studera Lucian Freuds konstnärliga utveckling och förstå komplexiteten i hans sätt att se på och gestalta människan.