Lustfylld ögonfägnad av makarna Nilsson på Millesgården

På konstmuseet Millesgården på Lidingö har en sex meter lång vävstol fått en central plats i utställningen ”Liv i färg och form”. Den skildrar textilformgivaren Barbro Nilsson och skulptören Robert Nilsson under fem decennier av parallellt och gemensamt arbete. Paret träffades på Konstfack på 1920-talet och höll ihop livet ut. I utställningen hänger färgstarka mattor och mönsterförlagor i taket, kompletterade av skulpturer, modeller och garnnystan i regnbågens alla färger.

Utställningen visades först i Blå hallen i Höganäs 2024 och har nu byggts ut inför Millesgården. Gästkuratorerna Xi Wallén Keller och Martin Enget har gått igenom parets kvarlåtenskap. Under sängar och på kattvindar hittade de stora svarta sopsäckar med okatalogiserat material: fotografier, akvareller, brev och kontrakt. Det har nu fått en plats i utställningen och ger en personlig inblick i konstnärsparets vardag.

Robert Nilsson fick sitt stora genombrott på världsutställningen i Paris 1937. Där skapade han tillsammans med skulptören Eric Grate en tolv meter lång keramisk vägg vid entrén. På stora gula plattor fanns sex reliefer med temat demokrati. Uppdraget visar bredden i hans konstnärskap, från skulptur till arbeten i stengods och arkitektonisk utsmyckning.

Barbro Nilsson kom att bli en av Sveriges främsta företrädare för textilkonst. Hon behärskade hela kedjan, från att färga ullgarnerna till att utveckla nya vävtekniker. Ett av hennes mest uppmärksammade arbeten utfördes tillsammans med sex andra väverskor och tog tre år att väva. Förlagan var gjord av konstnären Sven X:et Erixson. Väven innehåller omkring 400 nyanser, många färgade av Barbro Nilsson själv. Erixson lär ha sagt att han inte kunde ha målat lika vackert, och kritikerna talade om ett genombrott för modern svensk bildvävskonst. När Märta Måås-Fjetterström avled 1941 erbjöds Barbro Nilsson att bli konstnärlig ledare för den anrika vävateljén i Båstad, en post hon höll i trettio år.

Parets verksamhet sammanföll med en kyrkobyggnadsboom i Sverige. Mellan 1940 och 2000 byggdes ett stort antal nya kyrkor, och konstnärer fick ofta välbetalda uppdrag att utforma utsmyckningar. Robert och Barbro Nilsson var några av de mest anlitade. Tillsammans med arkitekten Sigurd Lewerentz arbetade de med Markuskyrkan i Björkhagen, som uppfördes 1957–1963. Där står bland annat dopfunten i brunflomarmor och Kristusfiguren ”Den gode herden” i förgylld koppar. Även takarmaturerna i mässing, två gobelänger och fyra mässhakar bär parets signum.

Under större delen av sina liv bodde paret i byn Lerberget i Skåne, i villan Lukalyckan, som de ritade tillsammans med vännen och arkitekten Sven Ivar Lind. Utsikten över havet och det skånska landskapet fungerade som en ständig inspirationskälla. Mellan 1947 och 1957 var de båda huvudlärare på Konstfack – Robert i skulptur och Barbro i textil – och påverkade därmed kommande generationer av konstnärer och formgivare. Ändå har det varit märkbart tyst om dem under de senaste decennierna.

Utställningen rymmer också mer personliga arbeten. Robert Nilsson gjorde under många år miniskulpturer i saltglaserat stengods, så kallade knorpar, en om dagen för att träna sinnena. I filmen ”Hemmavid”, gjord av sonen Pål-Nils Nilsson, intervjuas föräldrarna i hemmet. ”Konsten ska tala för sig själv”, säger Robert Nilsson där. Om knorparna konstaterar han: ”Den ska inte föreställa något. Det är jag som leker.”

”Liv i färg och form” är en påminnelse om en tid då hantverkskunnande och taktilitet var självklara delar av konsten. Utställningen väcker också frågan om var dagens motsvarande beställare av offentlig konst finns. Den pågår på Millesgården till och med den 29 mars 2027.