Woke har på bara några år gått från att vara ett relativt okänt begrepp till ett av samtidens mest laddade skällsord. Mitt i den begreppsliga turbulensen är journalisten Erik Helmerson aktuell med boken ”Vänsterns värsta år. Wokerörelsens uppgång och fall” (Fri tanke, 208 sidor). Boken utger sig för att vara en historisk uppgörelse med 2010-talets identitetspolitiska debatter och har väckt frågor om vad woke egentligen var – och när rörelsen i så fall nådde sin topp.
Helmerson är i dag ledarskribent på Dagen, en kristen dagstidning, och har tidigare varit verksam på Dagens Nyheter, en av Sveriges största morgontidningar. I boken återberättar han ett stort antal intermezzon från det gångna decenniets offentliga samtal, ömsom i USA och ömsom i Sverige. Läsaren möter debatter om strukturell rasism där vissa åberopade en princip om ”tolkningsföreträde” för att ogiltigförklara andras röster, anklagelser om kulturell appropriering och en strid ström av ängsliga ursäkter. En central roll spelar Twitter, den plattform som gjorde nätdrev effektivare än någonsin tidigare och som Helmerson uppenbarligen tillbringade en stor del av årtiondet på.
Redan i undertiteln slår boken fast att woke var en rörelse. I flera kapitel framställs ”wokerörelsen” eller ”wokevänstern” som en sammanhållen, auktoritär och dogmatisk rörelse av aktivister som själva identifierade sig som woke. Den tesen har dock mött invändningar. I en recension av boken konstateras att ingen i Sverige under perioden använde woke i en odelat positiv mening, helt utan ironi – och att Helmerson inte anför ett enda exempel på motsatsen.
Recensenten pekar vidare på en genomgående ambivalens. Ibland beskrivs woke som en aktiviströrelse, ibland som en mer omfattande tidsanda – ömsom sekt, ömsom atmosfär. Helmerson växlar mellan dessa perspektiv utan att reflektera närmare över skillnaden, enligt kritiken. Woke förklaras dessutom synonymt med en hel räcka åsikter: analysen av strukturell rasism, principen om tolkningsföreträde, bannlysningen av kulturell appropriering, men också en vilja att minska polisens budget och rätten att dra billiga skämt om ”Karen”. Det förblir oklart om man måste omfatta hela åsiktspaketet för att räknas som wokeaktivist, eller om det räcker med att kryssa i en av rutorna.
I den bredare offentligheten har begreppet dock kommit att töjas betydligt mer. Att använda hen som könsneutralt pronomen? Woke. Att förorda cykelbanor på bekostnad av bilvägar? Woke. Att visa sig offentligt som transperson? Woke. Helmerson sjunker aldrig till en sådan nivå, konstaterar recensenten. Transfrågan lyser i själva verket med sin frånvaro i boken, med undantag för en lika kort som olycklig passus där författaren beklagar att ”transpositiva” och ”transnegativa” inte kan mötas i mitten.
Boken rymmer också medgivanden. Helmerson konstaterar att wokerörelsen fyllde ”en viktig funktion som visselblåsare”, även om dess excesser banade väg för den högervåg som i dag utgör det stora hotet mot liberalismen. Att identitetspolitik och cancelkultur kunde bli en toxisk kombination, särskilt när mediehusens klickjakt och Twitters mikrobloggformat lades till, är en slutsats som recensenten delar. Denna dubbelhet till trots riktar recensionen skarp kritik mot bokens metod: alltför ofta väljer Helmerson att själv formulera karikatyrmässiga åsikter för att enklast kunna slå sönder dem, i stället för att närstudera det som faktiskt skrevs om identitetspolitik under 2010-talet. Numera nedlagda tidskrifter som Bang, Kontext och Feministiskt perspektiv – samtliga viktiga fora för den feministiska och identitetspolitiska debatten i Sverige – lyser med sin frånvaro i boken.
En annan försummelse gäller frågan om när ”peak woke” egentligen inträffade. Svenska debattörer har ofta pekat på 2014, vilket även Helmerson utgår från. I USA tenderar man att datera toppen till tidigt 2020-tal, medan konservativa röster – däribland techmiljardären Elon Musk – alltjämt beskriver woke som ett växande ”tankevirus”. Begreppets töjbarhet är i sig fascinerande, men ställer höga krav på stringens, krav som boken inte uppfyller, menar recensenten.
Mot slutet övergår boken till ett mer personligt plan. Helmerson skriver om sin forna arbetsplats Dagens Nyheter och uppger sig än i dag vara fylld av sorg och sekundärskam över att tidningen utsåg Martin Gelin – en journalist med tydlig vänsterprofil – till USA-korrespondent. Här anar recensenten att boken egentligen velat vara något annat: en självbiografisk skildring av att vara ledarskribent på en av Sveriges mest inflytelserika morgontidningar.
Helmerson saknar inte poänger, konstaterar recensenten avslutningsvis, men han är för upptagen med att vinna enskilda debattpoänger för att orka skriva fram den större berättelsen om wokerörelsens uppgång och fall. Resultatet blir en väldigt lång och väldigt försenad ledartext.
