Lydia Wistisen: Barnboksklassikern kan bara vinna på att nytolkas och förvanskas

I de senaste veckornas debatt har frågan om nytolkningar av svenska barnboksklassiker väckt starka känslor bland litteraturkritiker, författare och akademiker. Diskussionen, som främst handlar om var gränsen går mellan kreativ förnyelse och kränkning av kulturarvet, har intensifierats efter flera nyutgivningar av kända barnböcker.

Debatten tog fart när Margareta Sörenson i Expressen den 5 januari kritiserade Kristina Sigunsdotter och Maria Löfgrens ”Sagor om tomtebobarnen”, en nyskriven samling berättelser baserade på Elsa Beskows klassiska figurer. Bara några dagar senare, den 9 januari, gick författaren och illustratören Anna-Clara Tidholm steget längre och kallade vissa av nytolkningarna för ”kränkningar av kulturarvet” i samma tidning.

Professor Elina Druker uttryckte senare oro över att denna typ av verk riskerar att leda till en ”systematisk urvattning av barnlitteraturen”, ett uttalande som publicerades i Expressen den 26 januari.

De senaste åren har vi sett flera exempel på detta fenomen. Astrid Lindgrens ”Pippi firar jul” från 1945 har getts ut på nytt under den mer publikfriande titeln ”Pippi räddar julen”, med illustrationer skapade genom artificiell intelligens snarare än av en mänsklig illustratör. Detta har särskilt upprört kritiker som menar att förlaget Rabén & Sjögren borde anlitat en professionell illustratör.

Samtidigt har Elsa Beskows ”Hattstugan” från 1930 fått en modern uppföljare i ”Förskolan Hattstugan på utflykt” (2025), skapad av Katarina Kuick och Charlotte Ramel, ett verk som beskrivs som både nyskapande och läsvärt.

En central fråga i debatten är huruvida dessa nytolkningar verkligen kränker vårt gemensamma kulturarv, eller om de tvärtom bidrar till att hålla klassikerna levande för nya generationer. Förläggaren Ulrika Caperius påpekar i Expressen (2 februari) att Beskows originalbok ”Tomtebobarnen” faktiskt slutar med en uppmaning till läsaren att själv fortsätta berättelsen: ”Vad mera de har för sig får själv du tänka ut, så har du ju en saga som aldrig kan ta slut!”

Litteraturvetaren Frank Kermode har framhållit förändringens betydelse för klassiska verks överlevnad. Enligt Kermode måste vi ”välja att ge dem förändringens välsignelse” eftersom alternativet är att de till slut blir irrelevanta. En sann klassiker kännetecknas av att den tål att anpassas och omtolkas utan att förlora sin ställning i den litterära kanon.

Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” från 1865 är ett utmärkt exempel på detta fenomen. Boken har tolkats om i oändligt många versioner – allt från barnteatrar till vuxenadaptioner – vilket snarare har stärkt än försvagat dess position som litterär klassiker.

Sett ur detta perspektiv kan de nya versionerna av Beskows och Lindgrens verk snarare betraktas som ett bevis på originalens status som tidlösa klassiker. Eftersom det nu gått mer än 70 år sedan Elsa Beskows död är hennes verk dessutom allmän egendom, vilket innebär att de kan användas, förändras och tolkas fritt av nya skapare.

Kanske är det så att dessa nytolkningar, oavsett om de uppskattas eller förkastas av kritikerna, faktiskt bidrar till att hålla vårt litterära kulturarv levande genom att introducera klassiska figurer för en ny generation av läsare. I en värld där barns läsvanor ständigt utmanas av digitala alternativ kan nya versioner av älskade karaktärer potentiellt väcka intresse även för originalverken.

Debatten lär fortsätta, men den väcker viktiga frågor om hur vi bäst förvaltar och förnyar vårt gemensamma litterära arv för framtida generationer.