En av Sveriges största popstjärnor, Lykke Li, är aktuell med sitt sjätte album ”The afterparty”. I en omfattande intervju berättar hon om utmaningarna med att balansera konstnärskap och moderskap, om sin ilska över skönhetsindustrin och om att ständigt stå i centrum som kvinnlig artist.

I DN:s fotostudio i Stockholm blir Lykke Li klippt och får ögonbrynen blekta samtidigt som fotografen förbereder sitt arbete. Hon vill inte bli plåtad rakt framifrån. På omslaget till den nya skivan döljs hennes ansikte bakom en nylonstrumpa – ett medvetet val från en artist som trots sin stjärnstatus aldrig riktigt gillat att bli sedd.

Det är snart två decennier sedan Lykke Li Zachrisson först dök upp i svenskarnas medvetande. Våren 2007 gjorde den då 21-åriga artisten en uppmärksammad debut på Stureplanskrogen Riche i Stockholm. Hon hoppade upp ensam på bardisken och rakt in i rollen som trendsättare för hela stadens innevärld. Snart hade unga kvinnor över hela Stockholm kopierat hennes karaktäristiska hårknut, den så kallade ”Lykke Li-tofsen”.

Själv var hon en före detta dansare som tillbringat stora delar av sin uppväxt utomlands, i länder som Portugal, Indien och Marocko. I Stockholm jobbade hon i klädbutik. Men efter kvällen på Riche blev hon en ikon, redan innan hon ens släppt sitt första album.

När hon och DN träffas över videolänk några dagar efter fotosessionen, befinner hon sig hemma i Los Angeles där hon bott i många år. Bakom henne syns den gröna villaträdgården genom terrassens glasdörrar. I hennes hand en pappmugg med matcha.

”När man är ung hajar man inte riktigt hur korrupt spelet är för kvinnor”, säger hon. ”De senaste åren har jag känt en sådan ilska över vad det innebär att vara kvinna. Ett sådant ursinne över plastikoperationer och all annan skit som den här världen utsätter oss för. Särskilt sedan jag fick mitt andra barn har jag varit argare än någonsin.”

Lykke Li fyllde 40 år i mars och har varit professionell artist i nära hälften av sitt liv. Hon har i princip tillbringat hela sin karriär utomlands. Redan när debutalbumet ”Youth novels” släpptes 2008 var hon på väg bort från den svenska scenen. Det var en guldålder för svensk alternativ pop – Robyn och Kleerup toppade Englandslistan med ”With every heartbeat” och Peter, Bjorn and John hade en världshit med ”Young folks”.

En ung stockholmska med rått DIY-uttryck kunde åka med på framgångståget. Snart blev Lykke Li samplad av Drake, sjöng med Kanye West och inledde ett samarbete med filmregissören David Lynch. Hon medverkade i modereportage för Vogue och gjorde reklam för Gucci. Hennes första graviditet 2015 annonserades med ett foto tillsammans med Kim Kardashian, som också väntade barn vid samma tid.

”Att vara framför kameran har varit det svåraste för mig under hela min karriär”, säger hon i dag. ”Börjar man som tjej i musik är det ett sådant otroligt fokus på ens ansikte. Allt ska alltid vara så jävla nära hela tiden. Killarna får stå bakom en synth eller en bas, medan jag alltid varit tvungen att vara i mitten. Så jag har känt mig trapped som tjej. Det är klaustrofobiskt.”

Efter sin förra turné befann sig Lykke Li vid en korsvägssituation. Hon hade nått en ny konstnärlig höjdpunkt med sin show som hon beskriver som en teaterföreställning där hon fick använda hela sin bakgrund i dans. Samtidigt var längtan efter ett andra barn stark.

”Jag minns att jag inför varje kväll ställde mig själv frågan: Vad vill du helst ha? Det här, eller ett till barn?” berättar hon. ”Jag var så rädd för vad ett andra barn skulle innebära.”

Hon började söka efter svar i litteratur. Böcker som ”Mother reader” av Moyra Davies, ”The baby on the fire escape” av Julie Phillips och Sheila Hetis ”Motherhood” konsumerades ivrigt. ”Jag var extremt hungrig efter svar. Hur har man barn, samtidigt som man är konstnär? Hur åldras man i det här yrket? Hur är man kvinna, över huvud taget?”

Det fanns gott om information om hur man hanterar unga år och hjärtesorg, konstaterar hon, men ingen som kunde visa vägen för hur man lever som konstnär och mamma i 40-årsåldern. Hennes slutsatser var inte särskilt upplyftande. ”Min research säger att det typ inte går”, konstaterar hon torrt.

Under de tio år som gått sedan bilden med Kim Kardashian har Lykke Lis konstnärliga uttryck utvecklats långt bortom den typiska popartistens. Förra skivans ambitiösa turnékoncept var ett exempel. Hon gav även ut ett videoverk tillsammans med filmaren Theo Lindqvist och släppte albumet i en omarbetad ambientversion.

Idéerna till ”The afterparty” skulle först inte ens bli en skiva. Ett tag övervägde hon ett konstprojekt eller en modern dansinstallation. Omslaget med nylonstrumpan över huvudet markerar ytterligare ett steg bort från den popstjärneroll hon upplevt som kvävande.

”Att man inte kan se hur jag ser ut blir ett skydd för mig, eftersom jag inte vill att folk ska komma så himla nära”, förklarar hon. ”Sedan är jag verkligen också så less på skönhetsindustrin och all press som den lägger på kvinnor. Jag avskyr den, samtidigt som jag så klart är en del av den jag med.”

Inspirationen till den nya skivan kom när hon körde runt i Los Angeles. ”Jag kände som att jag tittade ned från ett rymdskepp på en förfallen värld. Det är sån kaosstämning här. Folk ligger utslagna på gatorna. Det är så mycket lidande runt oss, samtidigt som vi alla bara lever i våra telefoner.”

Idén växte fram om en skiva som skulle vara totalt maximalistisk och tonsätta världens sista timmar av överflöd. Hon åkte till Stockholm för att spela in tillsammans med Sveriges radios symfoniorkester, som hon arbetat med under sin graviditet 2023. Producent var återigen Björn Yttling, som samarbetat med henne på alla album förutom ”So sad, so sexy” från 2018.

”Att jag träffade Björn och mitt band är en gåva”, säger hon. ”Jag tror inte att jag hade hittat mitt uttryck om jag inte hade haft dem.” Musikerna Lars Skoglund, Anders Stenberg och Mikael Svensson har följt henne sedan de allra första turnéerna för snart 20 år sedan.

”The afterparty” är på samma gång Lykke Lis mest storslagna album och det mest energiska. Inspirationen till de drivande trummorna kommer från The Rolling Stones, särskilt ”Sympathy for the devil”. ”Bongos är sex, kaos, svett. Levande”, förklarar hon.

Också texterna skiljer sig från tidigare album. Där föregångaren ”EYEYE” gick på djupet i romantisk besatthet och kärlekssorg, är blicken högre denna gång. Hon ville skriva texter som rör vid det existentiella och är mer mångtydiga. Öppningsspåret ”Not gon cry” sätter tonen med raderna ”I see the sky, no angels here tonight.”

”Vi är på gatan och Gud har lämnat den här världen”, säger hon om scenen. ”Man kanske inte upplever det i sin vardag lika mycket om man är i Sverige. Men här i USA kan det verkligen kännas som att man lever i Gotham city.”

De många åren i USA har påverkat henne. ”Jag har blivit mer hänsynslös. Allt är mer på liv eller död här”, konstaterar hon. I studion ger hon sig inte förrän allt blir så bra som hon vill, medan hon upplever att ingen i Sverige verkar jobba längre än till fyra på eftermiddagen.

Hennes tioårige son Dion har nu fått en lillebror, Shai Ilian, som fyller tre efter sommaren. Båda barnen har en amerikansk pappa, vilket innebär att familjen är bosatt i Los Angeles. Hon har en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, men är där sällan.

”Visst, jag tänker varje dag på hur det skulle vara om vi bodde vid Mariatorget i stället”, säger hon. ”Men det är snart 20 år sedan jag flyttade från Sverige. Även om jag kommer hem igen så finns inte det livet jag drömmer mig tillbaka till, eftersom det är ett liv där jag var typ 17.”

Nästa Sverigebesök blir i sommar när hon och bandet ska spela på Way out west i Göteborg. Planen är en klassisk rockshow med en frontperson som jobbar hårt – som Elvis, Iggy Pop eller Mick Jagger. För att förbereda sig tränar hon intensivt, bland annat med bänkpress och cirkelpass på ett garagegym i Los Angeles där även Kim Gordon och författaren Miranda July är kunder.

Trots alla utmaningar och uppoffringar är hennes slutsats att det ibland inte finns något val. ”Att vara artist innebär att man måste göra uppoffringar. Att vara mamma innebär att man måste göra uppoffringar. Man får jobba utefter de förutsättningarna man fått. Det är inte meningen att livet ska vara enkelt eller perfekt.”

Och när det andra barnet väl kom visade det sig att fruktan varit obefogad. ”Att föda är ju universums flummigaste grej. Man måste totalt släppa kontrollen”, säger hon. ”Jag tror att eftersom jag öppnade upp mig så mycket för det, så kom det också så jävla mycket kreativitet samtidigt. Jag blev ännu mer ambitiös.”

Hon lutar sig framåt i fåtöljen och avslutar: ”Men det är ju inte som att jag gjort en skiva om moderskap för det. Min musik är mer punk nu, mer hardcore än någonsin.”