Madonna tar tillbaka dansgolvet med starkaste albumet på åratal

Madonna gör comeback till sina rötter på dansklubben med sitt nya album ”Confessions on a dancefloor: part II”. Efter flera år av kommersiella misslyckanden och en nostalgisk jubileumsturné visar 67-åriga popikonen att hon fortfarande har förmågan att skapa relevant och kompromisslös klubbmusik.

Det finns ett avslöjande ögonblick från tv-dokumentären ”Ikonen Madonna” som visar vad artisten egentligen älskar mest. I ett klipp från i våras syns hon i dj-båset på nattklubben The Abbey i Los Angeles, där hon halvt oannonserat dök upp för att spela nya låtar. Klippet sticker ut i den annars väl producerade dokumentären eftersom det fångar något äkta – där står hon, ett huvud kortare än alla andra, och släpper ut sin inre klubbkid.

Dansgolvet och nattklubben har alltid varit Madonnas tryggaste hemmaplan. Det var i New Yorks pulserande nattliv under 1980-talet som allt började, och det är svårt att hitta någon annan nu levande popartist vars biografi är lika trovärdigt förankrad i klubbkulturen. När man lyssnar på den timslånga ”Confessions II”, där sexton låtar elegant flyter in i varandra som ett sammanhängande dj-set, känns det som att allt annat i hennes karriär – countryperioden, kabbalan och övriga utflykter – bara varit distraktioner från grunduppdraget: att sprida danskultur till massorna.

Efter flera år av försäljningsmässiga besvikelser, där ”Madame X” från 2019 var den senaste i raden av albumfloppar, valde Madonna för några år sedan att byta strategi. För första gången på 40 år vände hon blicken bakåt och åkte ut på en jubileumsturné där nostalgiska hitlåtar stod i centrum, snarare än att som vanligt fokusera på framåtblick och innovation.

Risken fanns därför att det nya albumet skulle hamna i samma tillbakablickande fälla. På pappret verkade det inte särskilt lovande – en uppföljare till ”Confessions on a dancefloor” från 2005, som visserligen var en kommersiell succé men idag känns hopplöst daterad. Originalalbumets största hit byggde på ett tjatigt Abba-sample som knappt håller idag.

Men när skivan väl startar är det tydligt att oron var obefogad. Samarbetet med producenten Stuart Price är detsamma som 2005, och visst kommunicerar titlarna med varandra, men där tar likheterna slut. Medan originalet utspelade sig under en jättelik discokula i bjärta färger, rör sig ”Confessions II” snarare genom peak hour på en mörkt upplyst, kondenssvettig houseklubb med vinyl only-policy.

”Confessions II” är helt enkelt både mer snobbigtare och mer kompromisslös – på det bästa av sätt. Ofta drar duon Madonna och Price klubbmusiken hela vägen, där traditionella popstrukturer luckras upp och låtarna istället hålls samman av beatet och Madonnas mässande ordströmmar. Det är produktionsmässigt mer sofistikerat och mindre mainstreamanpassat än förväntningarna.

”I can be whoever I wanna be / I can create a new persona”, påminner hon sig själv och lyssnarna om i den febriga ”I feel so free”, där samplingar av Donna Summer och Lil’ Louis möter framtidsproduktion signerad den experimentella producenten Arca. ”Love sensation” är en euforiskt upplyftande dansgolvsbanger, medan den underhållande ”Danceteria”, uppkallad efter Madonnas gamla stammisklubb, har tydlig hitpotential. Även om alla spår inte håller samma höga nivå, känns hela skivan inspirerad från början till slut.

När dansgolvet stänger, ungefär två tredjedelar in i albumet, blir Madonna personligt självrannsakande på ett sätt som känns ovanligt för popvärldens drottning. ”Fragile” tar upp den komplicerade och skaviga relationen med hennes numera avlidna bror. I duetten ”The test”, där hon sjunger tillsammans med sin dotter Lourdes Leon, söker hon kontakt med textrader som ”You didn’t ask for all the flashing lights / I didn’t think of how it could disturb / Or how it hurt”. Det är sällsynt att höra Madonna reflektera så öppet över hur hennes berömmelse påverkat hennes barn.

I den bräckliga finalen ”L.E.S. girl” mumlar hon dovt och ödesmättat om hur ”everything fades away”. Det är en vacker och sårbar avslutning på ett album som annars sprudlar av energi och dansglädja.

Timingen för albumet är intressant. 2026 har Madonna plötsligt gjort sig mer kulturellt relevant än på väldigt länge, bland annat genom sitt samarbete med yngre popartisten Sabrina Carpenter och en viral ciggstund med Charli XCX som spreds över sociala medier. Frågan är om ”Confessions II” kan locka tillbaka den yngre generationen till dansgolven, som enligt många iakttagare har tappat intresset för att festa på samma sätt som tidigare generationer.

Skivan är ett styrkebesked från popvärldens största klubbdrottning och ett bevis på att Madonna fortfarande har fingret på pulsen när det kommer till modern klubbmusik. Snarare än att luta sig mot nostalgi har hon skapat något som känns både tidlöst och samtida. Efter flera år av osäkra val och misslyckade experiment har hon hittat hem igen – på dansgolvet där allt började.