Magnus Bons: Minnesmärket i Oslo är både monumentalt och mänskligt

Den norska konstnären Matias Faldbakkens minnesmärke över terrorattackerna den 22 juli 2011 restes i somras i Oslos regeringskvarter, nära den plats där en av Norges värsta katastrofer inleddes. Verket, som bär titeln ”En opprettholdelse”, består av en enorm mosaik föreställande en grönbena – en liten vadarfågel som förstorats till övermänsklig storlek. Monumentet är uppbyggt av hundratusentals små bitar av dolomit och diabas, två bergarter som återfinns i den norska berggrunden och som därmed förankrar verket i den norska naturen.

Framifrån möter betraktaren fågelbilden i svartvitt, dubblerad i en spegelbild som om den står i blickstilla vatten. Runt omkring reser sig en djupblå stålställning som stödjer och ramar in motivet. Baksidan utgörs av en signalröd stödvägg med en egen stålkonstruktion i gröngrått. Kontrasten mellan framsidans ömtåliga vadare och baksidans kraftfulla färger ger verket en dubbel karaktär av omsorg och utsatthet. Den uråldriga mosaiktekniken förenas med modern ingenjörskonst, och monumentet bryter medvetet med sin omgivning.

Attacken den 22 juli 2011 var det värsta våldsdådet i Norge sedan andra världskriget. En bomb sprängdes i regeringskvarteret i Oslo, där åtta människor dödades. Därefter sköts 69 personer, de flesta ungdomar, till döds på Utøya, där Arbeidernes ungdomsfylking höll sommarläger. Totalt miste 77 människor livet. Faldbakkens minnesmärke står intill platsen för bombdådet. I det underjordiska minnescentret strax intill rör sig grupper av ungdomar under tystnad – många av dem födda efter attacken men ändå djupt berörda av det nationella traumat.

Konstnären har själv valt ut teckningen av grönbenan på Utøya, där fågeln är vanlig. Mosaiken är vänd mot ön, vilket innebär att den som betraktar verket i förlängningen blickar mot Utøya. På så sätt förbinder minnesmärket regeringskvarteret med den ö där massakern ägde rum. Faldbakken anspelar också på platsens konstnärliga historia. Under flera år stod en stålställning på samma plats för att hålla upp Pablo Picassos betongrelief ”Fiskare”, vilken skars ut från ett hus som skadades i bombdådet och numera är rivet. Reliefen sitter i dag på fasaden till en ny byggnad i närheten. Genom att anspela på det tidigare verkets vattenmotiv arbetar Faldbakken med tidsskikt och kollektiva referenser – och försöker återta platsen.

En kort promenad från regeringskvarteret ligger Munchmuseet i Bjørvika, där den tyska konstnären Katharina Grosse ställer ut under titeln ”Svart seng” fram till den 3 januari. Museet invigdes i sin nuvarande byggnad 2021 och rymmer världens största samling av Edvard Munchs konst. Här har tidigare visats andra samtida konstnärer som arbetat med sängen som motiv. För några år sedan visade den brittiska konstnären Tracey Emin sin stökiga säng på samma museum.

Grosse, född 1961 i Freiburg och en av Tysklands mest internationellt uppmärksammade samtida konstnärer, är känd för sina monumentala färginstallationer med sprutpistol. I ”Svart seng” står konstnärens egen säng, insvept i svart sprejfärg tillsammans med lakan, kläder och föremål, i ena änden av en väldig sal. Färgen breder ut sig över golv och vägg och omvandlar hemmets mest intima möbel till ett oroväckande mörker – som ett slukhål i salens mitt. I övergången från beckmörker till alltmer lysande toner i gult och rött blir det tydligt hur Grosse arbetar med en sorts koreografi av färg, där kroppens rörelser överförs direkt genom sprutpistolen.

Utställningen innehåller även en ny svit verk på papper som Grosse skapade under en vistelse i Munchs ateljé på Ekely i Oslo, där Munch bodde och arbetade fram till sin död 1944. Även här syns en rörelse från mörker till ljus, men i mjukare former – spår av en eterisk ljusskrift. Närheten till Munchs dramatiska självporträtt i museets samlingar förstärker verkets existentiella karaktär.

För både Faldbakken och Grosse gäller att den stora gesten kombineras med en påtaglig intimitet. Faldbakkens minnesmärke över 22 juli-attacken och Grosses utställning på Munchmuseet visar två samtida konstnärer som på var sitt håll tar sig an existentiella ämnen – sorg, minne och mörker – med hjälp av platsspecifika installationer och en medveten dialog med den plats där verken visas. Under hösten har Oslos konstliv därmed präglats av verk som både blickar tillbaka på nationens trauma och in i den internationella samtidskonstens mest personliga uttryck.