Magnus Säll: Sonny Rollins improvisationer var en modell för frihet

En av jazzhistoriens största tenorsaxofonister har avlidit. Sonny Rollins, som under decennier betraktades som en levande legend inom jazzvärlden, har gått bort vid 95 års ålder. Hans bortgång markerar slutet på en era som sträckte sig över nästan åtta decennier av musikalisk innovation och virtuositet.

Redan i tjugoårsåldern, omkring 1950, hade Rollins etablerat sig som en nästan mytomspunnen figur i jazzkretsar. I sin självbiografi beskrev Miles Davis hur folk älskade honom i Harlem och överallt, och kallade honom ”närapå en gud för en massa yngre musiker”. Detta var anmärkningsvärt med tanke på att Rollins då knappt hade börjat sin karriär och ännu inte skapat de verk som skulle cementera hans plats i musikhistorien.

Theodore Walter ”Sonny” Rollins föddes 1930 och växte upp i Harlem, New York. Hans föräldrar kom från Jungfruöarna i Karibien, ett ursprung som senare skulle prägla hans musik genom införlivandet av karibiska rytmer. Redan som nioåring visade han en ovanlig hängivenhet till sitt instrument och stängde in sig i en garderob för att öva i timmar, helt förhäxad av saxofonens sound.

Under sina tidiga år samarbetade Rollins med några av jazzens absolut största namn. Han spelade in med bebop-pianisten Bud Powell och kom att arbeta tillsammans med legender som Charlie Parker, Thelonious Monk och Miles Davis. Dessa samarbeten formade hans musikaliska språk och etablerade honom som en central figur i bebop-rörelsen.

Men Rollins karriär präglades också av personliga utmaningar. Ett svårt heroinmissbruk tvingade honom att ta en paus från musiken 1954. När han återvände inleddes dock en av hans mest kreativa och produktiva perioder. Albumet ”Saxophone Colossus” från 1956 blev en milstolpe som regelbundet hamnar i topp när jazzens främsta album rankas. Här demonstrerade han sin majestätiska förmåga att improvisera, med en osviklig talang för att plocka både rytmiska och melodiska detaljer ur temat.

Året därpå följde ”Way Out West” från 1957, och dessa två album etablerade definitivt Rollins som en av saxofonens främsta mästare. Den yngre saxofonisten Joshua Redman har kort och gott kallat honom den ”store amerikanske improvisatören”. I otaliga musikerhem världen över, från San Francisco till Helsingfors, har unga saxofonister analyserat hans spel i låtar som ”Blue 7”, törstande efter att förstå hans unika approach till improvisation.

Trots omvärldens beundran var Rollins själv aldrig riktigt nöjd med sitt spel. Denna perfektionism ledde till en av jazzhistoriens mest berömda pauser. 1959, när han stod på höjden av sin karriär, drog han sig tillbaka från musikvärlden. Han gjorde sig av med sin telefon och tillbringade dagarna på Williamsburg Bridge nära sin lägenhet, där han övade på tenorsaxofonen i timmar. Denna period av självvald isolering präglades av ett asketiskt förhållningssätt som anknöt till hans intresse för yoga och österländsk filosofi.

När Rollins återvände 1961 hade han utvecklat sitt sound ytterligare och lät sig påverkas av frijazz-pionjärer som Ornette Coleman och Albert Ayler. Detta hördes tydligt på det intensiva albumet ”East Broadway Rundown” från 1966. Dock behöll han alltid sina rötter i bebop, vilket gav hans musik en unik blandning av tradition och innovation.

Tio år senare avbröt Rollins återigen sin karriär och bodde bland annat på ett ashram i Indien, där han fördjupade sitt intresse för österländsk filosofi och meditation. Denna period av reflektion och självsökande blev ännu ett exempel på hans livslånga strävan efter både musikalisk och personlig utveckling.

Efter återkomsten fortsatte Rollins att ge ut skivor i en stadig ström under kommande decennier. Han turnerade internationellt och spelade på stora festivaler världen över. Hans sista album, ”Sonny, Please”, gavs ut 2006. Därefter tvingade lungsjukdomen lungfibros honom att lägga ner sin älskade saxofon för gott.

Även efter att han slutat spela fortsatte Rollins att ge intervjuer och agera som en vis statsman inom jazzvärlden. När han mottog Polarpriset 2007 uttryckte han fortfarande sin ohämmade hunger efter utveckling: ”Jag strävar fortfarande efter att lära mig så mycket som möjligt, jag tror det är det som får mig att återvända. Jag är fast besluten att fullfölja min potential. Jag hoppas att det ska märkas i min musik någon dag.”

För de flesta lyssnare och musiker hade den potentialen uppfyllts med råge långt tidigare. Sonny Rollins lämnar efter sig ett enormt arv som fortsatt kommer att inspirera generationer av jazzmusiker och lyssnare. Hans bortgång innebär att en av de absolut största saxofonsterna i jazzhistorien nu har stämplat ut för gott.