En författare bortom gränserna: PO Enquists arv lever vidare

”Varför skulle jag inte få skriva om det som inte har någon mening längre, nämligen Danmarks förlust mot Spanien? Inte heller norrsken har någon mening, och jag mår bra.” Dessa ord från PO Enquist, nedtecknade under VM i Mexiko 1986, ekar fortfarande när samma land återigen står värd för fotbolls-VM fyra decennier senare.

Enquist, som gick bort i april 2020, lämnade efter sig ett unikt litterärt arv som överskrider genregränser. I sommarens Mexiko finns varken Danmark eller Enquist på plats, men hans journalistiska arv från 1986 erbjuder fortfarande insikter i sportens konflikter och motsägelser – konflikter som förblir slående aktuella.

I den nyutgivna antologin ”Tillsammans var vi en människa. En antologi om PO Enquist” belyser Jenny Jarlsdotter Wikström, lektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, hur Enquist som sportreporter strävade efter att fånga idrottens inneboende spänningar. Enligt Wikström beskrev Enquist idrotten på flera nivåer: som en cynisk förlängning av kapitalismen, som människans transcendens av sina egna gränser, och som en möjlighet att förlora sig själv och därigenom finna frihet.

Wikström påpekar det anmärkningsvärda i hur lite akademisk uppmärksamhet som ägnats åt Enquists journalistik. Hon härleder denna brist till Thomas Bredsdorffs inflytelserika verk ”De svarta hålen. Om tillkomsten av ett språk i PO Enquists författarskap” från 1991, som uttryckligen uteslöt Enquists journalistiska produktion från sin analys av författarskapet.

Detta trots att samma språkliga uttryck och anda flödar över genregränserna hos en författare som Enquist, känd för att upplösa just sådana gränser. Enquist själv gjorde dock en distinktion och beskrev journalistiken som något flyktigt: ”Det var som teater, att skriva i vattnet, fantastiskt och försvunnet”, skrev han i ”Kartritarna” från 1992.

PO Enquists aktualitet denna vår är påtaglig. Utöver antologin ”Tillsammans var vi en människa” har Östgötateatern satt upp en iscensättning av ”Nedstörtad ängel”, och podden ”Kapten Enquists bibliotek” med Daniel Suhonen och Felix Antman Debel har analyserat författarskapet i detalj.

Antologin, redigerad av Louise Almqvist och Karl-Fredrik Olsson och utgiven på Ellerströms förlag, väcker tankar om hur Enquists författarskap inspirerar till exegetisk läsning. Hans böcker behandlas närmast som heliga texter där läsare och forskare söker efter djupare meningar och avgörande budskap i återkommande motiv: plastinklädda roddbåtar, kvistfria furugolv, istäckta ansikten, telefontrådar och gröna hus.

Denna strävan att tolka Enquists symbolspråk är kanske inte överraskande. Inget annat svenskt författarskap erbjuder ett lika väldefinierat och särpräglat universum, där gestalter och bilder vandrar från text till text och ständigt väcker frågan som Enquist själv formulerade: ”Betyder?”

Det paradoxala med den minutiösa symboltolkningen kring Enquist är hur avlägsen den är från den direkta läsupplevelsen av hans verk. I läsögonblicket handlar det snarare om att andas med texten, att höra den inifrån, att försättas i ett särskilt tillstånd.

I antologin framstår Maria Jönssons och Annelie Bränström-Öhmans bidrag som särskilt träffande, då båda skriver med spår av denna intuitiva upplevelse. Jönsson utforskar den enquistska ”drömmen om att ’till sist kunna lägga ihop allting'”, medan Bränström-Öhman reflekterar över den ständiga och ofullbordade kampen att förklara kärlek.

”Inte heller norrsken har någon mening”, skrev Enquist – men samtidigt vittnar det fortsatta intresset för hans litterära universum om ett behov att försöka förstå och förklara. För som frågan implicit ställs i hans eget författarskap: om vi inte ens försöker förklara det oförklarliga, var står vi då?

Detta är kanske kärnpunkten i Enquists bestående relevans: hans förmåga att både omfamna meningslösheten och samtidigt fortsätta det mänskliga sökandet efter mening – vare sig det gäller i fotbollens värld, i kärlekens mysterier eller i litteraturens universum.