En ny kampsportsfilm har haft biopremiär i Sverige, men mottagandet från kritikerna är kyligt. ”The furious”, regisserad av Kenji Tanigaki, får svidande kritik för sin repetitiva struktur och överdrivna våldsskildring, trots tekniskt skickligt hantverk.

Filmen utspelar sig någonstans i Sydostasien och kretsar kring en kung fu-praktiserande pappa, Wang Wai, vars lilla dotter kidnappas av en ondskefull gangsterfamilj som ägnar sig åt lukrativ människohandel av barn. Premissen påminner starkt om ”Taken”-trilogin med Liam Neeson, där en heroisk fadersfigur ständigt ger sig ut för att rädda kidnappade släktingar.

Men här tar likheterna slut. Medan ”Taken” kritiserades för sitt tunna manus framstår den nästan som djuplodande i jämförelse med ”The furious”. Redan efter ungefär en kvart lyckas huvudpersonen lokalisera skurkarna, och därefter återstår över 100 minuter av nästan oavbrutet slagsmål.

Filmen klassas som actionthriller och är tillåten från 15 år. Med en speltid på 1 timme och 53 minuter är den på engelska, kinesiska och thailändska. I rollerna ses Miao Xie, Joe Taslim och Brian Le. Manuset är skrivet av Frank Hui, Zhilong Lei och Tin Shu Mak.

Recensenten beskriver filmupplevelsen som direkt utmattande. Dialogen består av repliker som ”Ät skit och dö!”, ”Akta!” och ”Se upp!” som bryter av de långa kampscenerna. Det är inte våldet i sig som kritiseras, utan snarare den monotona upprepningen av liknande scener genom hela filmen.

Kritiken drar en intressant parallell till Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” från 1981. Under inspelningen av den klassiska äventyrsfilmen hade Harrison Ford drabbats av dysenteri och var uttröttad av långa stuntscener. När ännu en utdragen kampscen skulle spelas in – med en sabelsvingande jätte i Kairo – föreslog Ford att hans karaktär helt enkelt skulle skjuta motståndaren istället. Regissören Steven Spielberg gillade idén, och den resulterande korta scenen blev en av filmens mest minnesvärda.

Denna anekdot används som kontrast till ”The furious” där varje konfrontation dras ut till det oändliga. Recensenten menar att tiden nästan gick baklänges under den ”evighetslånga kampsportsorgien”.

Från rent tekniskt perspektiv erkänns filmen vara kompetent gjord. Klippningen är tajt och kameraarbetet är skickligt utfört. För den som uppskattar kampsportsfilmer rent visuellt kan ”The furious” säkerligen erbjuda underhållning. Men för en bredare publik blir den ensidiga fokuseringen på ultravåld och tortyr påfrestande.

Recensenten jämför filmens struktur med pornografins format – en lättläst intrig som endast fungerar som ett skelett för att binda samman ständiga utbrott av fysisk aktivitet, här i form av koreograferad gymnastik kryddad med sprutande blod och kapade kroppsdelar.

Kampsportsgenren har en lång och rik historia i asiatisk film, med klassiker som Akira Kurosawas ”De sju samurajerna” från 1954, som lyckades kombinera actionsekvenser med djup karaktärsutveckling och samhällskritik. Senare verk som sydkoreanska ”Old Boy” från 2003 och zombiethrillern ”Train to Busan” från 2016 har visat att genren kan förena spektakulär action med engagerande berättande.

”The furious” lyckas enligt recensionen inte nå upp till dessa förebilder. Trots det säkra hantverket blir slutresultatet ”outhärdligt tradigt”. Filmen får betyget 1 av 5 möjliga, vilket placerar den i botten av betygsskalan.

För svenska biobesökare som söker asiatisk action med mer substans rekommenderas istället de tidigare nämnda klassikerna, som alla lyckas balansera våld med meningsfull story och karaktärsutveckling.

”The furious” blir ett exempel på hur teknisk skicklighet inte alltid räcker för att skapa engagerande film. Utan variation, utveckling eller djupare innehåll riskerar även den mest välkoreograferade actionfilmen att bli en utmattande upplevelse för publiken.