Tidigt på morgonen den 10 april i år greps en 20-årig man i Texas misstänkt för att ha kastat en molotovcocktail mot Sam Altmans hus. Altman är grundaren av Open AI, ett av världens mest inflytelserika teknikföretag. Enligt polisen hade den misstänkte gärningsmannen planer på att bränna ner företagets högkvarter. I ett utförligt manifest skrev han att AI är ett hot mot mänskligheten. Åtminstone tre liknande attentat mot nyckelpersoner i AI-industrin har avslöjats i USA under året.

Detta verkar vara början på en våldsam global backlash mot AI-företagen. De flesta protesterna uttrycker sig lyckligtvis med fredliga och demokratiska metoder. Det förekommer massdemonstrationer mot datacenter och hundratusentals människor har undertecknat upprop mot oetiska övertramp från AI-jättar. Samtidigt visar opinionsmätningar i USA en växande oro över AI-företagens säkerhetsrisker och påverkan på arbetsmarknaden.

Det är ingen marginell grupp av nostalgiska bakåtsträvare som höjer rösten mot AI-företagen. Enligt New York Times är 79 procent av amerikanerna just nu oroade att AI-industrin äventyrar deras jobb. Hela 72 procent tror att AI-företagen kommer att pressa ner deras löner.

Analyserna av AI-industrins effekter på arbetsmarknaden skiljer sig åt, men även de mest försiktiga prognoserna, exempelvis den senaste rapporten från Goldman Sachs, räknar med att åtminstone sju procent av kontorsjobben kommer försvinna inom en nära framtid. Den amerikanska nationalekonomen Erik Brynjolfsson, en av världens främsta AI-experter, säger till New York Times: ”Om vi fortsätter på den här vägen är risken för en extrem koncentration av makt, både ekonomisk och politisk, väldigt verklig.”

När journalisten Jasmine Sun tillbringade tre månader med att diskutera dessa risker med Silicon Valleys företagsledare var insikten att ”de flesta i AI-industrin tror att det redan är kört för gemene man”. Hon skriver i New York Times: ”AI-industrin ringer i larmklockorna men kan inte byta kurs.”

Även företagsledarna själva börjar nu bli oroade för att en global våg av demonstrationer och attentat mot AI-företag kan vara dåligt för affärerna. Alex Karp, vd för det kontroversiella AI-företaget Palantir, sade nyligen: ”Den största utmaningen för AI är den politiska oron. Det här landet kan explodera och ingen av oss kommer att tjäna några pengar om landet exploderar.”

Företagen pratar nu gärna om radikala åtgärder som medborgarlön eller löften om att skapa fonder som fördelar stöd till de som riskerar bli av med jobb. Men samtidigt lägger samma företag enorma resurser på lobbyverksamhet för att besegra just de politiker som faktiskt vill genomföra detta. Greg Brockman, Open AI:s direktör, har lagt mer än två miljoner dollar på attacker mot Alex Bores, en ung demokrat i New York som föreslagit just en bred skatt på AI-företag för att fördela vinster till medborgarna.

Financial Times-kolumnisten Martin Wolf skrev nyligen att AI-utvecklingen ”kommer att förstöra arbetsmarknaden, öka ojämlikheten och skapa en extraordinär koncentration av ekonomisk och politisk makt i händerna på ett litet fåtal”. De som vill se demokratin överleva, skrev Wolf, ”måste försöka stoppa detta”.

När teknikföretagens ledare själva talar om AI låter de gärna som meteorologer som talar om vädret. De dyker upp på teknikkonferenser för att med bekymrad blick jämra sig över att vi nu står inför en period av oerhörd turbulens, som om företagen själva inte bara vore neutrala observatörer.

Den brittiska journalisten Sarah O’Connor har skrivit reportageboken ”We are not machines: The fight for the future of work”, där perspektivet flyttas från Silicon Valleys styrelserum till de faktiska människor som påverkas av den tekniska utvecklingen, på kontor och i varuhus, från bokförlag till juristfirmor.

”Metaforer om en hotande tsunami av teknisk förändring uppmuntrar människor att se denna process som en mäktig naturkraft, något som inte går att kontrollera, utan som man bara kan förbereda sig för. Men ny teknik utvecklas faktiskt inte av sig själv. Den skapas av människor och implementeras av människor. Det är inte bara en teknisk fråga, utan en fråga om makt, kontroll, design, kultur, marknader, institutioner och idéer”, skriver O’Connor.

Boken påminner om att den verkliga risken med AI inte är att det är en tom hype, utan att det just inte är det. Allt för många högutbildade har ägnat de senaste åren åt att skrocka belåtet åt AI-produkternas tillkortakommanden. De hittar någon tafflig hallucination som tycks bevisa hur futtiga dessa verktyg är, som för att förvissa oss om att sådan pajig teknik aldrig kan utgöra ett hot mot deras egen världsunika briljans.

O’Connor visar att de försämrade arbetsvillkoren redan är här. Hon hänvisar till journalisten Studs Terkels klassiska reportage ”Working” från 1974, där han tålmodigt gestaltade utsattheten för amerikanska arbetare. Terkel skrev i förordet att berättelsen om arbete också var ”en berättelse om våld, både mot själen och mot kroppen”. I dag äger detta våld inte bara rum på arbetsplatserna, utan även i den osynliga plundring av intellektuellt kapital som varit förutsättningen för många av AI-verktygen, som utom räckhåll för tröga politiska regelverk har stulit miljontals konstnärliga verk för att finmejsla AI-verktyg som kan ersätta kreativ arbetskraft.

Flera av kapitlen i boken visar en återkommande dynamik där kontorsarbetare förvandlats till assistenter åt AI-tekniken, snarare än tvärtom.

Daron Acemoglu, som 2024 tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne, har ägnat de senaste åren åt att påminna om att teknik varken har inneboende onda eller goda förmågor, utan att dess roll i samhället handlar just om hur den implementeras, vilka politiska och ekonomiska strukturer som styr när tekniken får genomslag. Det är en isande insikt i en tid då så mycket av den hårda makten i världen koncentreras hos en liten grupp antidemokratiska företagsledare och politiker.

I New York Times varnar analytikern Thomas Edsall för att AI-företagens makt kan verkställa den högerradikala Silicon Valley-miljardären Peter Thiels mörka vision om en värld där ”tekniken ersätter politiken”. Det betyder alltså ett samhälle där demokratin inte längre fyller någon meningsfull funktion, utan där otyglade teknikföretag själva styr de viktigaste samhällsfunktionerna, med avsevärt mer makt än lagstiftande parlament.

De senaste tio åren har Silicon Valley frenetiskt lobbat sönder alla försök i Washington att reglera och tämja skadeeffekterna av deras företag, med argumentet att alla regleringar i USA bara riskerar att hjälpa Kina att springa före i AI-utvecklingen.

Men i början av juli avslöjade Financial Times att samma företag, bland annat Google och Open AI, nu säljer sina mest värdefulla AI-tjänster till just Kina, sannolikt olagligt.

Att i det här läget se svenska myndigheter skriva nya avtal med Palantir medan kommunpolitiker skryter om att sälja offentlig mark till Google och Meta är ett rent självskadebeteende, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt, inte bara för Sverige utan för hela Europa.

Ett rimligare initiativ är den robusta plan för en ”Eurostack”, ett omfattande ekosystem för europeisk mjukvara, som ekonomerna och forskarna Francesca Bria, Paul Timmers och Christina Caffara nyligen lagt fram i Bryssel. Där finns en verklig vision för europeisk självständighet, en chans att förvalta den konstruktiva och samhällsnyttigt transformativa potentialen i AI-tekniken, och ett livsviktigt steg bort från beroendet av de amerikanska techjättarna, som för länge sedan tappat bort sina etiska kompasser.

Enligt Martin Wolf finns det i bästa fall något år på oss att göra verklighet av detta. ”Om vi inte agerar nu kommer det att vara för sent”, skriver han.