Martin Gelin: Samtidskonsten speglar människans trasiga äktenskap med maskinen

En pågående debatt om samtidskonstens relevans har fått ny näring genom två aktuella utställningar i New York och Venedig. Medan kritiker hävdar att samtidskonsten har tappat kontakten med vår samtid, visar dessa samlingsutställningar på motsatsen genom att ta sig an teknikens genomgripande påverkan på människan och samhället.

I en artikel i Vice har konstkritikern Dean Kissick hävdat att samtidskonst och kultur misslyckas med att uttrycka hur det känns att leva i dag. I en konversation med dokumentärfilmaren Adam Curtis påstår Kissick att konsten har förlorat förmågan att gestalta hur de flesta människor upplever omvärlden. Curtis instämmer i denna kritik, som återspeglar en bredare diskussion om konstvärldens koppling till samtiden.

New Museum i New York återinvigdes nyligen med samlingsutställningen ”New humans. Memories of the future”, där 150 konstnärer undersöker teknikens påverkan på människan. Den labyrintliknande utställningen inleds med en historielektion där klassiska verk av konstnärer som Marcel Duchamp och Constantin Brancusi skapar en kontext för utforskandet av gränserna mellan människa och maskin.

Ett fascinerande inslag i utställningen är skulptören Anna Coleman Ladds poetiska proteser, ursprungligen skapade för soldater med brännskador i ansiktet efter första världskriget. I den nya kontexten väcker de associationer till hur digital teknik försöker avläsa, imitera och återskapa mänskliga ansikten, vilket belyser frågor om identitet och individualitet i den digitala tidsåldern.

Flera verk i utställningen hanterar aktuella politiska konflikter utan att bli didaktiska eller pekpinneartade. Camille Henrots dystopiska filmer om klimatkrisen och Hito Steyerls videoinstallation ”Mechanical kurds”, som visar ett flyktingläger där digitala arbetare utför AI-tjänster åt Amazon, är exempel på konst som lyckas beröra brännande samhällsfrågor på ett nyanserat sätt.

Cyprien Gaillards ”The fireside angel (Fourth version)” utgör ett annat slående exempel. Verket består av ett hypnotiskt hologram där konstnären har animerat den dansande, vansinniga ängeln från Max Ernsts klassiska målning. Gaillard ställer frågan om huruvida fascismens väsen nu kan finnas inbyggt i själva den digitala koden.

Utställningens styrka ligger i hur den genom sin ackumulerade kraft faktiskt lyckas närma sig känslan av att vara människa just nu, i en tid då tekniken för första gången börjar imitera mänskligt tänkande. I mötet mellan nya och gamla verk, i dialogen mellan det samtida och det förflutna, blir mönster och fenomen i nuet synliga på ett sätt som sällan uppnås.

Högst upp i museet möts besökarna av konstnären Anicka Yis pseudofuturistiska farkoster, två jätteballonger i pastellfärger som följer besökarna genom rummet. De interaktiva objekten är på samma gång lekfulla och obehagliga, och det är osäkert om de är programmerade för att underhålla eller skada, vilket speglar våra ambivalenta känslor inför ny teknik.

I Venedig presenteras den lika intressanta utställningen ”Strange rules” på Palazzo Dieo, på avstånd från biennalens mer folkrika delar. Curatorn Hans Ulrich Obrist och konstnärerna Holly Herndon och Matt Dryhurst har samlat drygt 30 exempel på vad som kallas ”protocol art”, konst som använder kod och ny teknik för att väcka både skräck och beundran.

Obrist är en av samtidskonstens mest inflytelserika curatorer och dyker upp i olika sammanhang runt om i världen. Han representerar, tillsammans med den nyligen avlidna Koyo Kouoh som tidigare var curator för biennalen, en tid då samtidskonsten är så fragmentiserad och har så global räckvidd att det krävs experter med en egen blick för att definiera kulturella ögonblick.

Bland verken i Venedig märks singaporeanske Ho Tzu Nyens obehagliga och hänförande videokonst, skapad med gamla bildarkiv och artificiell intelligens. Hans kod är inspirerad av Kenneth Stanleys bok ”Why greatness cannot be planned”, vilket ger verket ytterligare ett intellektuellt lager.

Joshua Citarellas och konstkollektivet New Models ”The online marketplace of ideas” utgör ett annat slående inslag. Verket tar formen av en presentbutik fylld med konsumentprodukter som manifesterar den angloamerikanska internetkulturen. Här gestaltas själva stämningen som präglar vår hyperpolitiska offentlighet, där sociala plattformar skapar politiska hästskoeffekter. I denna miljö möts ursinnig högerextremism och uppgiven vänsterradikalism i en nihilistisk axelryckning.

Intill Venedigs fridfulla kanaler känns denna digitala sörja särskilt absurd. Utställningen lyckas skapa ett förfrämligande av själva nuet och visar på konstens förmåga att spegla vår tids motsägelser.

Båda utställningarna motbevisar alltså tesen om samtidskonstens irrelevans. De visar att konsten i dag har en unik förmåga att gestalta de outsägliga och svårartikulerade känslor som präglar vår relation till den tekniska utvecklingen. I en tid då artificiell intelligens och digital teknik omformar våra liv är konsten levande och relevant på ett sätt som kanske inte uppmärksammats tillräckligt i den offentliga debatten.