Svenskar blir fler trots lägre födelsetal – SCB förutspår 18 procent befolkningsökning till 2100

Få har nog missat den intensiva debatten om minskande barnafödande i Sverige. Allt fler politiker och debattörer presenterar nya teorier om orsaker och konsekvenser av vad som beskrivs som en djup befolkningskris. Men är situationen verkligen så alarmerande som den framställs?

Historiskt sett är debatten om sjunkande födelsetal inget nytt fenomen. Liknande oro har uttryckts på 1930-, 70- och 90-talet, med böcker som ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 och flera efterföljande versioner. Budskapet har varit detsamma: det föds för få barn och vi riskerar att få slut på människor.

Men nya siffror från Statistiska centralbyrån (SCB) ger en annan bild. Enligt deras senaste prognos kommer Sveriges befolkning att öka med 6 procent till 2050 och hela 18 procent till 2100. Detta trots sjunkande födelsetal. Förklaringen ligger i en gynnsam åldersstruktur, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring som mer än väl kompenserar för det minskande barnafödandet.

Globalt ser trenden liknande ut. FN:s prognoser visar på en befolkningsökning på 17 procent till 2050 och 24 procent till 2100. Varken i Sverige eller internationellt förutspår demografiska experter någon omedelbar befolkningskollaps.

Antalet födda barn i Sverige har dessutom varit förvånansvärt stabilt de senaste decennierna. Siffrorna har varierat från cirka 90 000 år 2000 till 116 000 år 2010, 113 000 år 2020 och en prognos på 97 000 för 2025. SCB förväntar sig att antalet ökar till 105 000 år 2035. För de flesta branscher skulle denna stabilitet betraktas som ett mirakel av kundunderlag.

Vad ligger då bakom den mediala och politiska oron? Det pågår förvisso intressanta förändringar i ungas syn på familjebildning globalt. Särskilt i medelinkomstländer som Indien, Indonesien och i Latinamerika sjunker barnafödandet kraftigt, vilket på sikt kan få stora demografiska konsekvenser.

I Sverige har kvinnor mellan 20 och 25 år, födda på sena 90-talet och tidiga 2000-talet, fött färre barn än tidigare generationer. Men vi vet ännu inte hur många barn de kommer att ha när de når 30- och 40-årsåldern. Det är helt enkelt för tidigt att dra långtgående slutsatser om framtida familjebildningsmönster.

Oron är mer befogad i länder som Sydkorea, där de nyfödda årskullarna nu är mindre än en tredjedel så stora som årskullarna med 55-åringar födda runt 1960. De extremt låga födelsetalen i Östasien och Sydeuropa är lättare att förstå än de senaste årens trender i Sverige, där familjepolitiken fortfarande är relativt generös.

Sverige framstår faktiskt som ett av de höginkomstländer med minst omedelbara skäl att oroa sig för åldersstrukturen. Vi har en av Europas yngsta befolkningar och det finns inga tydliga tecken på att någon årskull kommer att skaffa så få barn att vi i närtid riskerar en problematiskt skev åldersstruktur.

En del debattörer som har svårt att hitta omedelbara demografiska problem fokuserar istället på potentiell befolkningskollaps efter 2100. Men det är knappast meningsfullt att idag försöka påverka hur många barn som 2090-talets vuxna kommer att skaffa.

I ett bredare perspektiv finns det däremot andra arter som har betydligt större anledning till demografisk oro. Under yngre stenåldern utgjorde människor och deras tamdjur mindre än 1 procent av biomassan hos planetens landlevande däggdjur. År 1850 hade andelen ökat till närmare 80 procent, och idag är den hela 98 procent. Endast 2 procent utgörs av vilda djur, och denna andel förväntas fortsätta minska under 2000-talet.

Kanske kan erfarenheterna från 1930-talets ”befolkningskris”, som Alva och Gunnar Myrdal analyserade, vara lugnande för dagens oroliga. Kvinnor födda på 1920- och 30-talen fick fler barn än några andra årskullar under hela 1900-talet. Sedan 1934 har Sveriges befolkning ökat från 6,2 miljoner till dagens 10,6 miljoner, vilket knappast tyder på någon demografisk katastrof.