En konsertupplevelse med Massive Attack på Dalhalla under lördagskvällen blev en intensiv blandning av musik och politiskt budskap. Det brittiska bandet, som firar 35 år sedan genombrottet, har tydligt förändrat fokus från renodlad popmusik till aktivism – något som både imponerar och frustrerar.

Redan under de första minuterna av öppningslåten ”Risingson” bombarderas publiken med ett intensivt informationsflöde. Budskap på svenska blandas med bilder från krigets Iran. ”Välkommen till dödskedjan” och ”algoritmen kommer alltid hitta dig” är bara några av de påståenden som slungas mot åskådarna i det gamla kalkstensbrottet utanför Rättvik.

En audiovisuell manifestation

Kvällens kommunikation rör sig mellan två centrala teman som präglar vår samtid. Å ena sidan det växande antalet krigshärdar i en alltmer polariserad värld. Å andra sidan vår teknologiberoende livsstil och det pris som betalas för vår ständiga tillgång till snabba underhållningskickar.

Bandet fördjupar sig sedan i bakgrunden till dessa problem, samspelet mellan dem och effekterna längre ned i kedjan. Från Trumps korruption till cynisk råvaruutarmning i Demokratiska Republiken Kongo – allt i den heliga mobiltelefonins namn. Det är en heltäckande genomgång av globala orättvisor, packad i några intensiva timmar.

Aktivism före artisteri

Det som utspelar sig på scenen är bäst beskrivet som kommunikation snarare än en traditionell konsert. Detta ligger helt i linje med ett band som på senare år fått fler rubriker för gripanden vid demonstrationer och protestlistor än för sin musik. Massive Attack från Bristol, som en gång definierade den brittiska triphop-scenen, har genomgått en tydlig transformation.

Det audiovisuella konceptet står i centrum. Att det också råkar vara en popkonsert framstår mer som en sekundär sidoeffekt. Gamla hitlåtar som ”Angel” och en lysande version av ”Hymn of the big wheel” fungerar mest som skedar socker för att den beska medicinen ska gå ned. Låten ”Hymn of the big wheel” studsar mot bergväggarna i Dalhalla och fortsätter sedan upp mot himlen – ett av kvällens starkaste ögonblick.

Stunder av ren magi

Det är svårt att inte ryckas med i gruppens tilltagande och tilltalande engagemang, även om mängden information och tempot den presenteras i är så överväldigande att det skulle krävas en vecka för att smälta allt.

När bandet har med sig rätt vokalister uppstår ögonblick av ren magi. Evige medarbetaren och reggaelegendaren Horace Andy levererar, liksom Elizabeth Fraser vars förtrollande stämma förgyller versionen av Tim Buckleys ”Song to the siren”. I Dalhallas passande och suggestiva miljö, med trollsk skog och nakna berg som backdrop, når dessa stunder verklig storhet.

Offrad popmusik

Men konserten väcker också frågor. När Massive Attack alternativrock-larmar sig långt bortom den brittiska duggregnssoul och fish & chips-hiphop de slog igenom med, uppstår en känsla av att fantastisk popmusik offras på aktivismens altare. Bandet fungerar mer som budbärare än underhållare.

Någonstans på vägen från det klassiska debutalbumet ”Blue lines” från 1991 till en långtifrån fullsatt Dalhalla 2025 bestämde sig Massive Attack för att gruppen var aktivister mer än artister. Det är förståeligt med tanke på hur världen ser ut, men samtidigt svårt att inte sakna det band som gjorde låtar som den tidlösa ”Teardrop”.

En splittrad upplevelse

Konserten får betyg 3 av 5, vilket speglar just denna tudelning. Det är imponerande att se ett etablerat band använda sin plattform för att lyfta viktiga globala frågor. Budskapen om teknologins mörka sidor, exploatering av naturresurser och växande konflikter är högst relevanta och presenteras med kraft och övertygelse.

Samtidigt blir upplevelsen stundom utmattande. Balansen mellan att vara en politisk manifestation och en musikalisk konsert lutar för kraftigt åt det förstnämnda. För de som kommer för att höra de låtar som gjorde Massive Attack till ett av 1990-talets mest inflytelserika band kan kvällen kännas frustrerade.

Den brittiska gruppen har tydligt gjort ett aktivt val att prioritera budskap över melodi, information över underhållning. Det är ett modigt ställningstagande i en tid där de flesta artister undviker att ta tydlig politisk ställning. Men frågan kvarstår om det mest effektiva sättet att nå ut med viktiga budskap verkligen är att överväldiga publiken med information i en sådan takt att det blir svårt att ta in.

För den som söker en traditionell popkonsert med Massive Attacks klassiska sound blir detta en besvikelse. För den som vill utmanas och konfronteras med obehagliga sanningar om vår tid, samtidigt som man får höra smakprov av briljant musik, erbjuder kvällen något unikt – om än inte alltid njutbart.