Mats Söderlund: Vi kan inte lita på att politikerna löser Jonna Bornemarks filosofiläxa

En skarp debatt har uppstått kring hur Sverige bör hantera klimatkrisen inför kommande val. I en reaktion på en opinionstext av Jonna Bornemark i Dagens Nyheter uttrycker en debattör stark frustration över hur klimatfrågan behandlas – både i den politiska debatten och i filosofiska analyser av krisen.

Trots att debattören instämmer i Bornemarks övergripande analys, väcker hennes tillvägagångssätt stark ilska. Bornemark konstaterar att det behövs en politik som vågar se den existentiella krisen, men kritikern menar att politikerna har sett krisen komma i decennier utan att agera tillräckligt kraftfullt. Istället har statschefer i fördrag efter fördrag lovat omfattande klimatåtgärder, medan krisen bara fortsätter att förvärras.

Kritiken riktar sig framför allt mot att förvandla det akuta hotet mot människors liv till filosofi- och psykologiläxor. Enligt debattören reducerar Bornemarks resonemang om att möta vår mänsklighet, avlära normer och konfrontera ångest den kollektiva krisen till frågor om existentiell hälsa. Detta trots att hon själv varnar för just en sådan reduktion.

När säkerhetstjänster och internationella organisationer talar om en existentiell kris i samband med klimatet, handlar det om konkreta hot. Den Europeiska utrikestjänsten och de brittiska säkerhetstjänsterna MI5 och MI6 refererar till massvält, vattenbrist och extremväder som hotar att döda människor i en omfattning som vida överstiger coronapandemin. Det handlar om att förutsättningarna för människans existens hotas, att civilisationen riskerar att kollapsa och att stora delar av världen kan bli obeboeliga.

När brittiska säkerhetstjänster kallar klimatkrisen för ett direkt hot mot den nationella säkerheten, menar de inte att lösningen är att engelsmännen ska våga möta sin ångest. Istället krävs en akut klimatsäkring av livsmedelsförsörjningen och andra kritiska samhällsfunktioner.

Debattören ifrågasätter också nyttan av filosofiska resonemang om huruvida vi är ”divider” snarare än individer – varelser som delar förutsättningar och värld med andra. Visserligen kan detta vara sant, men frågan är hur denna insikt ska förklaras för väljarna innan valet, och framför allt: vad ska de miljoner fattiga som drivs på klimatflykt göra med en sådan filosofisk förståelse? Alla de som redan idag lider och dör under extremhetta, svält- och översvämningskatastrofer behöver konkreta lösningar, inte teoretiska reflektioner.

Istället för filosofiska betraktelser behöver nästa regering samla riksdagen för att med full kraft motverka klimatförändringarna och anpassa samhället till de kriser som redan är oundvikliga. Detta inkluderar att hantera vattenbrist, livsmedelsbrist och extremväder. Eftersom detta inte sker av sig självt måste väljarna agera, och politikerna lyssnar aldrig så väl som vid valurnorna.

Klimatpolitiken är visserligen en prioriteringsfråga som är föremål för ideologiska överväganden, men katastrofer blir bara prioriteringsfrågor när det inte satsas tillräckligt med pengar. Det handlar inte om att välja mellan kollektivtrafik eller tjänstebilar – samhället behöver använda alla bevisat effektiva metoder som finns tillgängliga.

Forskning visar att systeminriktade handlingar, som vilket parti man röstar på, kan vara mer effektiva för klimatet än enskilda handlingar som att byta till elbil. Det ena behöver inte utesluta det andra, men strängare internationella regler för klimatutsläpp kan åstadkomma betydligt mer.

Eftersom riksdagspartierna är medvetna om hur viktig klimatfrågan är – både för individer, samhälle, nation och mänskligheten som art – men ändå inte gör tillräckligt, måste väljarna bli tydligare. Det enda hoppet är gemensamma protester och manifestationer. Om du någon gång ska bryta din partilojalitet, så är det nu, uppmanar debattören. Dina företrädare hör dig uppenbarligen inte.

Risken att inte få exakt den ekonomiska politik man önskar under några år är värd att ta, om det istället kan åstadkomma en historisk vändning i hur Sveriges riksdag behandlar klimatnödläget. Tillsammans kan samhället fortfarande vändas i rätt riktning.

Bornemark avslutar sin ursprungliga text med en undran om politiken vågar påminna oss om detta. Men enligt hennes kritiker är Bornemark fel ute – det är inte politikerna som ska påminna väljarna, utan tvärtom. Det är medborgarna som måste påminna politikerna.

Enligt undersökningar vill 86 procent av Sveriges befolkning se kraftfullare åtgärder mot klimatförändringarna. Nu återstår att visa detta vid valurnorna och kräva konkreta handlingar istället för filosofiska betraktelser.