Den 21-åriga Hélène flyr från sin turbulenta uppväxt i Ängelholm med förhoppningen om att finna en fristad på folkhögskolan. I David Wibergs roman ”Sörja”, utgiven på Kaunitz-Olsson förlag, skildras en sårbar ung kvinnas resa mot självskapelse och förståelse av sin identitet. Med 296 sidor tar Wiberg läsaren med till 1990-talets Sverige, en tid präglad av mobilfri självständighet och löften om att vem som helst kan förändra sitt liv, oavsett bakgrund.

Titeln fungerar på flera plan. Den handlar om sorg, men också om något mer. Hélène är omgiven av sorg från sitt tidigare liv – en alkoholiserad far som lever i nostalgisk vrede, en död mor begravd på kyrkogården, och en syster som är lika mycket konkurrent som vittne till familjens historia. Som övergiven själ bär hon med sig revanschismens riskabla vårdslöshet med sig själv och oklara förhoppningar om framtiden.

Folkhögskolan, denna särpräglade nordiska uppfinning som historiskt har befriat många från sina ursprung och öppnat dörrar till bildning och självförverkligande, utgör ramverket för berättelsen. I texten påpekas att denna institution i dag är utrotningshotad av en historielös borgerlig kulturpolitik, vilket ger berättelsen om Hélène ytterligare tyngd. Det faktum att denna möjlighet till förändring håller på att försvinna blir en väsentlig del av kontexten.

På folkhögskolan möter Hélène karaktärer som kommer att forma hennes upplevelse på både gott och ont. Där finns den omogna kulturmannen som hon kallar Kj – med utropstecken för att markera effekten – en lärare i bild och form. Hon möter också den självsäkra Hel, som är både elev och informell lärare. Tillsammans blir dessa personer bensin på en ledsen flickas glöd, vilket bådar ont.

Hélène söker både framtiden och passionen. Om hon inte vågar tro sig ha känsla för konst räcker kanske en gymnasieexamen. Men hennes längtan går djupare än så. Katastrofen har föranmält sig tidigt i berättelsen, det förstår läsaren.

Romanen utmärker sig genom sitt säregna uttryck. Wiberg gör Hélène till både romangestalt och dagboksskrivare, vilket skapar en nervös njutning i läsningen. Hennes spotskt självständiga blick på världen väcker associationer till många äldre unga kvinnoröster i svensk litteratur – Astrid Lindgrens Britt-Marie och Kati, Martina i Gun-Britt Sundströms ”Maken”, Claques hjältinnor. Bland samtida författare kan paralleller dras till Isabella Nilsson och Johanna Frid.

Det är språkkänslan som gör denna roman särskild. En lekfull schwung i det svartaste, en maliciös ironi över det liv man tilldelats. Ett exempel är när Marcus svarar ”Men käften!” och Hélène reflekterar: ”Det var så fult, hans svar, som en replik i en upplysningsfilm om narkotika.”

Även fadersgestalten är mer nyanserad än den stereotypa socialrealistiska skildringar av lantisfadern. Han är bildad, krävande och en samtalspartner. När Strindbergs ”Inferno” ska vara terminsbok rasar han: bara en bok? Och varför inte åtminstone ”Tjänstekvinnans son”? Problemet är att något inom honom gått sönder, och hans dotter bär på ett arv från modern: ”I Mödernet brann en eld. Det har förkunnats, vid särskilda sammankomster. Kanske var det var därför hon föll ifrån, på grund av elden.” Elden är så farlig att den avstavas i Hélènes anteckningar, i tankarna på eldbegängelse och bestraffning.

”Sörja” är både en släktroman och en folkhögskolehistoria, en berättelse om att förstå vem man är i tid. Skånes närvaro i berättelsen är påtaglig, och dess plats i svensk litteratur blir allt mer framträdande. Andra samtida verk som Amanda Svenssons skånska skrivarskoledrama ”Allt det där jag sa till dig var sant” lever också i samma litterära landskap.

David Wiberg har tidigare skrivit om den unga ensamheten med suggestiv tonträff, men i ”Sörja” excellerar han genom variation med stor förnyelse. Titeln fungerar förstås också som verb – att sörja är både ett tillstånd och en handling, något aktivt som huvudpersonen måste förhålla sig till. Det är en roman som fångar den sårbara övergången från ungdom till vuxenliv, där behovet av stöd, mentorer och framför allt en vän är överväldigande, men där man i stället möter omognad och oklarhet hos dem som borde visa vägen.