Medelklassens ältande blir komediguld på Kulturhuset Stadsteatern

Gapskratten svallar i salongsraderna när den finlandssvenska regissören och dramatikern Akse Pettersson gör teater av vardagens vanmakt och upprepning. DN:s kritiker Maina Arvas har sett föreställningen på Kulturhuset Stadsteatern och lyfter fram en lyckligt samspelt ensemble. Det är en uppsättning som tycks ha fångat något allmängiltigt i den mänskliga vardagen, och som samtidigt bär tydliga spår av Petterssons säregna konstnärskap.

Akse Pettersson är en av de mer namnkunniga profilerna inom nutida nordisk scenkonst. Med bakgrund som verksam både i Finland och Sverige har hon under flera år arbetat i gränslandet mellan text, regi och performance. Hon är känd för att närma sig tunga existentiella frågor med en lätthet och humor som sällan lämnar publiken oberörd. I den aktuella uppsättningen på Kulturhuset Stadsteatern undersöker hon hur människor fastnar i upprepningar – i språk, handlingar och relationer – och hur dessa mönster både kan vara en börda och en trygghet.

Petterssons sceniska språk kännetecknas av en precision i det absurda. Hon fångar ofta det som är svårt att sätta ord på i vardagen: maktlösheten inför de små systemen, de ständiga upprepningarna och de osynliga regler som styr mänskligt samspel. Genom att låta skådespelarna arbeta med en fysisk och rytmisk uttrycksfullhet skapar hon en teater som är både tankeväckande och omedelbart underhållande. I denna föreställning tycks ensemblen ha tagit till sig hennes metod fullt ut. Samspelet beskrivs som lyckligt, vilket antyder en ensemble som inte bara behärskar sina roller utan också förmår skapa en kollektiv närvaro på scenen.

Kulturhuset Stadsteatern är en av Sveriges ledande scener för samtida dramatik, med en bred repertoar som sträcker sig från klassiker till nyskriven text. Att Pettersson får utrymme där är i sig en markering av hennes ställning i den nordiska teatervärlden. Hennes sätt att arbeta med upprepning och vardagliga situationer har beröringspunkter med en bredare trend inom samtida scenkonst, där gränsen mellan det tragiska och det komiska allt oftare suddas ut. Många regissörer i Norden har under senare år rört sig bort från stora berättelser och istället fokuserat på det lilla, det nära och det igenkännbara. Det är en riktning som tycks ha vuxit i styrka efter pandemin, då publikens behov av gemenskap och reflektion har formats av långa perioder av isolering och rutin.

Pettersson hör hemma i den finlandssvenska kulturtraditionen, en minoritetstradition med starka rötter inom både litteratur och scenkonst. Genom historien har finlandssvenska författare och dramatiker bidragit med viktiga perspektiv på den nordiska kulturen, och Pettersson fortsätter på det spåret med ett samtida och personligt uttryck. Hennes texter rör sig ofta i gränslandet mellan det absurda och det realistiska, och hon har en förmåga att vända på invanda betraktelsesätt.

Föreställningen på Kulturhuset Stadsteatern tycks enligt Maina Arvas kritik vara ett gott exempel på Petterssons förmåga att skapa teater av det som i vanliga fall inte anses vara dramatiskt. Vardagens vanmakt blir här ett material för scenisk lek, och upprepningen blir en rytm som driver handlingen framåt snarare än en statisk återvändsgränd. Det är en balansakt som kräver både mod och teknisk skicklighet, och som tycks ha lyckats väl.

För publiken innebär detta en typ av teater som inte bara underhåller utan också speglar tillvarons mekanismer. Skratten i salongen är inte bara en reaktion på skämt, utan också ett igenkännande av det absurda i det vardagliga. Genom att gestalta maktlöshet och upprepning på scen skapar Pettersson ett rum där publiken kan betrakta sina egna liv med en viss distans. Där ligger kanske också föreställningens styrka: den visar att teatern fortfarande har förmåga att beröra det universella genom det konkreta.

DN:s Maina Arvas är en erfaren kritiker med blick för både scenisk helhet och detaljer. Hennes positiva omdöme väger tungt i sammanhanget, och att hon särskilt framhåller ensemblens samspel tyder på att föreställningen har en kollektiv energi som bär hela vägen. I en tid när teaterkritiken blir allt mer splittrad och uppmärksamheten ofta riktas mot enskilda stjärninsatser, är det en påminnelse om att scenkonst i grunden är en kollektiv form.

Den aktuella uppsättningen kan också förstås mot bakgrund av en bredare diskussion om teaterns roll i samtiden. När nyhetsflödet domineras av kriser och konflikter kan konsten erbjuda andra sätt att förstå tillvaron. Petterssons teater gör inte anspråk på att lösa några problem, men den visar att det går att förhålla sig till tillvarons begränsningar med humor och kreativitet. Det är ett perspektiv som tycks ha fallit väl ut hos publiken på Kulturhuset Stadsteatern.

Föreställningen påminner om att teater kan vara både underhållning och existentiell spegling. Med Akse Pettersson vid rodret och en ensemble som uppenbarligen är i samklang blir resultatet en scenisk upplevelse som lämnar spår. För den som ännu inte sett den kan det vara värt att söka sig till Kulturhuset Stadsteatern – och ta del av ett av de tydligaste exemplen på hur samtida nordisk teater kan förena det allvarliga med det skrattande.