Mejan håller greppet som Sveriges ledande konsthögskola

Kungliga konsthögskolans avgångsutställningar har återigen öppnat sina dörrar, och årets uppvisning visar på en imponerande kvalitet och genomarbetning. Magisterutställningen visas på Konstakademien i Stockholm medan kandidaterna ställer ut på Marabouparken i Sundbyberg, båda utställningarna pågår till och med den 14 juni.

Redan vid entrén till Konstakademien möts besökarna av Behzad Dehnos neonverk ”Lucky 7”, en liten fyrklöver som flimrar över den tunga porten. Verket utgör en passande inledning på utställningen och förmedlar en viktig insikt om konstbranschens hårda verklighet. Innanför utvecklas konceptet med figursågade vita målningar i samma form och skraplotter som faktiskt går att köpa i Stockholms tobaksaffärer. Vinsten som kan skrapas fram utgörs av målningarna, ett väl genomfört grepp som humoristiskt kommenterar konstens relation till lycka och tillslumpning.

De senaste årens avgångsutställningar från Mejan har genomgående hållit en hög standard, och 2026 års upplaga är inget undantag. Detta är betydelsefullt både ur ett publikperspektiv och för de studerande som snart ska etablera sig professionellt. En väl genomförd avgångsutställning fungerar som ett viktigt bevis på att utbildningen uppfyller sina mål och ger studenterna rätt verktyg inför yrkeslivet.

Årets kull av masterstudenter är ovanligt jämn och visar tydligt att de flesta har hittat sitt konstnärliga uttryck. Till skillnad från många tidigare avgångsutställningar, där studenterna ofta tävlar om uppmärksamhet och utrymme, präglas årets visning av ett välfungerande samspel. Verken kompletterar varandra i en gemensam framåtrörelse, och även färgvalen i de målade bidragen uppvisar en viss enhetlighet, även om några fler kontraster hade kunnat tillföra ytterligare spänning.

I den urspårade samtid vi lever i har stora delar av konstvärlden vänt blicken inåt, och denna tendens syns tydligt bland studenterna. De stora politiska gesterna är i stort sett frånvarande. Istället söker sig många konstnärer till ämnen nära den egna intimsfären, som minnen, familjehistorier och personliga upplevelser.

Trots den introspektiva ansatsen bjuder utställningen på ett rikt utbud av uttryck och teman. Ukrainakriget får en förhållandevis lågmäld men effektiv gestalt i Anastasiia Paskos verk. Konstnären, själv flykting från kriget, visar bland annat en LED-skärm som i realtid återger krigslarm i Ukraina. Med enkel grafik markeras flyglarm, strid i bebyggelse och artilleribeskjutning. I en animerad video har hon också återskapat en lekplats från sin barndom i ett bostadsområde, en plats som en gång sannolikt var fylld av glädje, men som i bearbetningen framstår som klinisk, tom och befriad från sin ursprungliga funktion.

Linnéa Cramers tvåkanaliga video ”Ghost Orchid” utgör ett oväntat rörande inslag. Verket djupdyker i orkidéernas mystiska värld med en lyhörd klippning som suggestivt och rytmiskt lyfter fram den lilla blommans förmåga att väcka mänskligt begär. Cramers känslighet för ämnet skapar en hypnotisk upplevelse som snabbt drar in betraktaren.

Flera av kullens målande konstnärer uppvisar en liknande förmåga att lyfta det oansenliga till något betydelsefullt. Sofia Andersson fångar med mjuka oljor små detaljer från djärvt beskurna landskap. Simon Dahlgren Strååt låter arkitektoniska detaljer och vardagsföremål växa till något självständigt och främmande, medan Ebba Birkflo arbetar med en egenartad blandning av gesso och kulspetspenna.

På grund av förra årets brand har årets masterutställning inte tillgång till den imposanta Nikehallen innanför Konstakademiens entré, där de större rumsliga verken brukar placeras. Istället är årets installationer mer integrerade i helheten, vilket faktiskt fungerar väl.

De rumsliga interventionerna är överlag försiktiga men bär en tydlig pregnans. Johan Lundborgs kolonnlika vertikala träskulptur ”System” är elegant placerad mitt i ett valv. Rosa Abdalle låter en video på en liten skärm, med ett uppläst brev till en saknad mormor, växa till en textilklädd struktur som skapar ett gömsle eller rum i rummet, likt en reva av ett minne.

Rumsligheten förstärks av att både Freddy Houndekindo och Joar Torbiörnsson kompletterar sina verk med performance som återkommer under hela utställningsperioden. Houndekindos dansare rör sig tyst i skärningspunkten mellan våld och omsorg och blir ett fint sammanbindande inslag mellan verken.

Neil Bhats ”Archive of erased drawings” utgör ett av de mest magnifika verken. Eleganta rader av närmast monokroma pappersark klättrar högt upp på väggen i den lilla men höga Tengbomhallen. Bhat har i all enkelhet raderat sin teckningsproduktion från de senaste åren i ett kretslopp av tillblivelse och förfall. Ett etablerat grepp visserligen, men känsligt tillämpat. En del teckningar har inte låtit sig raderas på grund av bland annat oljespill i ateljén, vilket gjort bilderna beständiga. Eftersom premissen är att bevara papperet har flera genomarbetade bilder blivit kvar som bleka minnen, vilket skapar en kraftfull utsaga om minnets funktion.

Minnet är för övrigt ett ämne som återkommer även på konsthallen Marabouparken, där årets kandidatstudenter presenterar en mer spretiga men ändå relativt sammanhållen lägesrapport. Tillslaget är av naturliga skäl mer sökande, och många kandidater förhåller sig både aktivt och prövande till konsthistoriska förebilder. Här finns spår av allt från guldåldersmåleri till Joseph Beuys och nutida konstnärer.

Några verk känns redan nu helt färdiga, särskilt Hilda Flygares helhetsgrepp om flytten av Kiruna. Först i en vindlande vepa som på en kurvig metallställning visar dubbelexponerade fotografier från omgivningarna, där de dubbla bildlagren fungerar som en vagt hotande känsla i det vackra landskapet. I ett andra steg presenterar hon en video som råått och roligt redogör för besvikelsen när den omtalade kyrkoflytten följdes av nyheten att ytterligare stora delar av den gamla staden ska försvinna i gruvan. En guldklädd Carola som sjunger kyrkans lov i en torgshow blir ett järtecken i berättelsen. Det är en stark bearbetning av en högaktuell samhällsfråga som berör hela norra Sverige.

Sammantaget visar båda utställningarna att Kungliga konsthögskolan fortsätter att hålla sin position som Sveriges ledande konstutbildning. Masterstudenterna levererar en mogen och professionell helhet, medan kandidaterna visar lovande tecken på sin utveckling. De övriga kandidaterna är på god väg, och om två år kommer de sannolikt att leverera samma kompetenta helhet som årets masterstudenter demonstrerar.