Mircea Cartarescu hypnotiserar läsaren med retorisk rökelse

I Cartarescus litterära värld öppnas nya dimensioner

Den rumänske författaren Mircea Cartarescu återvänder med sitt tredje monumentala verk, ”Theodoros”, som nu finns tillgänglig på svenska tack vare Inger Johanssons exceptionella översättning. Romanen utgör en naturlig fortsättning på författarens tidigare storverk – Orbitor-trilogin som på 1500 sidor tecknade ett hallucinatoriskt Bukarest, och ”Solenoid” som gjorde detsamma på hälften så många sidor.

”Theodoros” placerar sig i en litterär tradition av romaner med stora anspråk, i sällskap med klassiker som ”Odysseus”, ”På spaning efter den tid som flytt” och ”Hundra år av ensamhet”. Precis som dessa söker den fånga något större än bara en berättelse – ett sekel, en livsform, en tidsanda.

På 608 sidor får läsaren följa en och samma själ genom tre inkarnationer, alla fördelade på 33 kapitel – en tydlig referens till Jesu levnadsålder. Huvudpersonen introduceras först som Tudor, en fattig men ärelysten ung man från Valakiet för 200 år sedan. Sedan möter vi honom som Theodoros, en pirat i den grekiska övärlden, fylld av fromma föresatser men med en själ benägen till synd. Slutligen framträder han som Tewodros II, den blodtörstige kejsaren av Etiopien.

Handlingen utspelar sig under 1800-talet, ett sekel som enligt romanens upphöjda berättare – änglar – präglades av både ”mekanikens obegränsade, fula framåtskridande” och tvetydiga händelser som gör det omöjligt att se världen som enbart ”en infernalisk maskin” eller ”en himmelsk ark”.

För att driva handlingen framåt och låta protagonisten röra sig mellan epoker använder Cartarescu en klassisk berättarteknik – en ”MacGuffin” i form av israeliternas förbundsark. Denna heliga artefakt, som enligt legenden ska ha förts till Etiopien, blir målet för huvudpersonens sökande. Innan Tudor, som blivit Theodoros, kan krönas till Tewodros II måste han finna bokstäverna som stavar SAVAOTH (Sebaot) – ett namn som leder direkt till arken.

Cartarescus prosa är, som vanligt, hypnotisk och fullständigt säregen. Han kombinerar poesi och essä med teologiskt grubbel till en klärvoajant och episk berättelse. Hans magiska realism öppnar dörrar mot andra dimensioner – både uppåt mot det kosmiska och nedåt mot det mikroskopiska. Läsaren rör sig genom spiraltrappor som leder genom himlasfärer och mitokondrier, ett berättargrepp där Cartarescu befinner sig på säker mark.

Ibland blir dock de retoriska utsvävningarna så tunga att de påminner om dunkla prång i östkristna kyrkor där blicken lätt går vilse. Läsaren rör sig förundrad men inte alltid gripen genom rum som endast änglarna i berättelsen tycks genomskåda till fullo.

Det unika med Cartarescus prosa är hur han skapar världar-inuti-världar, fraktala upprepningar som gömmer vad varje längtande läsare behöver: en nödutgång. Hans yttersta syfte tycks vara att slå hål på självklara sanningar, att skapa ett nytt sinnesorgan hos läsaren ”öppet och utslaget som en vit lilja” genom vilket det gränslösa kan uppfattas.

Inger Johanssons översättning är närmast felfri – på 608 sidor finns knappt några korrekturfel, vilket understryker det minutiösa arbete som ligger bakom denna svenska utgåva. Översättningen fångar det hypnotiska i Cartarescus språk och levererar det med en precision som förtjänar de högsta lovord.

”Theodoros” är ett litterärt kraftprov som utmanar läsaren genom sin omfattning, sin komplexa struktur och sitt poetiska språk. Den ställer sig i raden av ambitiösa moderna romaner som söker fånga något större än bara en berättelse – och genom sin säregna röst lyckas Cartarescu återigen skapa ett verk som spränger gränserna för vad litteratur kan vara.