Andreas Almgren säker på EM-guld i Birmingham

Bakom Andreas Almgrens avslappnade yttre döljer sig ett självförtroende som många i svensk friidrott kallar ”duga”. När frågan om vem som är närmast ett guld under Europamästerskapen ställs till landslagskollegorna, är det ett namn som kommer tillbaka gång på gång – vid sidan av stavhopparen Armand Duplantis.

”Almgren, såklart”, svarar supertalangen Carmen Cernjul blixtsnabbt.

Andreas Almgren, som på lördag kväll springer 10 000 meter, tar gärna på sig favoritskapet.

– Jag är en av dem som ska vara där uppe. Och jag är inte den enda i loppet som siktar på det, det finns många starka namn. Men jag springer för att ta guldet. Det är ingen tvekan om det, säger han.

Självförtroendet vilar på en vår och sommar där allt har gått som på räls. Medan många konkurrenter har dragits med skador, har 31-åringen från Sollentuna lugnt och metodiskt flyttat fram sina gränser.

– All träning jag har gjort i sommar har gått exakt som jag ville. Inga skador, inga förkylningar, inga oväntade stelheter. Jag har kunnat göra alla pass jag velat och har väldigt bra tider, så jag känner mig redo. Det känns jäkligt bra, säger Almgren.

Framgångarna de senaste åren har förvandlat honom till en av landslagets klarast lysande stjärnor. Bronset från VM i Tokyo i somras var det stora genombrottet – en medalj som bekräftade att han hör hemma i den yttersta världseliten. Borta är tiden då han själv fick kämpa för att komma med i de stora galorna. Nu är det arrangörerna som ringer och frågar.

Uppmärksamheten och statusen är något han trivs med.

– Jag gillar det, absolut! Att få uppmärksamhet för något man är bra på och tycker om… Jag gillar att springa och jag gillar att prata om löpning. Hur kan det vara dåligt? Om folk kommer fram, tacka och ta emot. Det är riktigt kul när man inser att man inspirerar andra, säger Almgren.

I Birmingham är det ingen tvekan om saken. Löparstjärnan kliver in på banan som en sökande idrottsman – och han njuter av det.

– Folk kommer faktiskt fram ibland och vill ta en bild. Det tycker jag är jätteroligt, säger Almgren.

Almgrens väg till toppen har varit lång men målmedveten. Efter flera år av stadig utveckling har han etablerat sig som en av de mest pålitliga svenska löparna på långdistans. Hans träningsupplägg, som präglas av kontinuitet och noggrann återhämtning, har gjort att han kunnat undvika de skador som ofta stoppar andra elitidrottare.

I år har han dessutom kunnat öka belastningen utan att kroppen slagit bakut. Resultatet syns inte bara i formkurvan utan också i den mentala tryggheten. Almgren beskriver det som att han äntligen har fått ihop hela pusslet – träning, kost, sömn och återhämtning.

Han är också medveten om vad som krävs för att stå högst upp på prispallen. Konkurrensen i Europafältet är stenhård. Flera löpare har personbästa som ligger nära hans egna, och taktiken blir avgörande. Men Almgren är inte rädd för att ta ansvar.

– Jag vet att det kommer att göra ont. Det gör det alltid på 10 000 meter. Men jag har gjort jobbet. Nu handlar det om att vara smart och stark i loppet, säger han.

För svensk friidrott vore ett guld för Almgren en enorm injektion. Laget har redan en av världens främsta idrottare i Duplantis, men bredden har länge varit en utmaning. En medalj på lördag skulle inte bara bekräfta Almgrens status som en av Europas bästa långdistanslöpare, utan också visa att Sverige kan producera löpare i absolut världsklass på fler grenar än stavhopp.

Almgren själv vill inte lägga för mycket vikt vid förväntningarna. Han har lärt sig att hantera trycket genom åren, både från omgivningen och från sig själv.

– Jag är här för att göra mitt bästa. Om det räcker till guld, så är det fantastiskt. Om inte, så har jag ändå gett allt. Men jag tänker inte gå in med inställningen att ett silver är okej. Det är guld som gäller.

På lördag kväll får han chansen att bevisa att självförtroendet inte är tomt prat. Birminghams löparbana väntar – och med sig har Andreas Almgren hela Sveriges förhoppningar.