Missar Nobelkommittén den stora amerikanska romanförfattaren?

Redan för tio år sedan sade amerikanska litteraturkritiker till Dagens Nyheter att Nobelpriset hade förlorat sin relevans för dem. Väntan på en amerikansk pristagare hade blivit för lång. Samma år gick priset till Bob Dylan och fyra år senare till Louise Glück, men de stora amerikanska romanförfattarna har fortsatt att vänta. Toni Morrison, som fick priset 1993, är fortfarande den senaste USA-födda romanförfattaren att belönas.

Historiskt har Svenska Akademien inte tvekat att ge priset till amerikaner. Sinclair Lewis, Eugene O’Neill, Pearl S Buck, TS Eliot, William Faulkner, Ernest Hemingway och John Steinbeck finns alla på pristagarlistan. Men efter Morrison har priset i stället gått till poeter, textförfattare och författare från andra traditioner. Flera av de namn som länge återkommit i Nobeldiskussioner är nu borta. Philip Roth, Cormac McCarthy och Paul Auster avled innan Akademien hann agera, och priset delas inte ut postumt. Don DeLillo, Thomas Pynchon och Joyce Carol Oates lever fortfarande, men alla är till åren komna.

Frågan engagerar svenska litteraturforskare. Bo G Ekelund, professor emeritus i engelsk litteratur vid Stockholms universitet, kallar frånvaron för en litteraturhistorisk blind fläck. De två generationerna postmodernistiska amerikanska romanförfattare har haft en enorm betydelse långt bortom USA, säger han, och ändå har inget av rörelsens stora namn fått priset.

Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, är mer ambivalent. Hon påpekar att många författare i andra länder och generationer aldrig har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Men om man accepterar att Nobelpriset är så västorienterat som det är, säger hon, handlar det om en generation som har varit mycket viktig för den moderna västerländska kulturhistorien.

Den generation som åsyftas växte fram under andra halvan av 1900-talet. Dit hör William S Burroughs, Philip K Dick, William Gaddis, Paul Auster, Don DeLillo och Thomas Pynchon. Deras romaner är formmässigt nyskapande och djupt engagerade i amerikansk politik, medier och teknologi. Beckman beskriver en litteratur där individen inte längre är herre över sitt öde. Globalisering, teknisk utveckling och nya politiska rörelser omformar samhället, och författarna fångar en växande känsla av paranoia – av att vara infiltrerad eller styrd av krafter bortom den egna kontrollen.

Daniel Kane, professor i amerikansk litteratur vid Uppsala universitet, är tydlig med vilka namn han skulle vilja se prisade. För mig är den stora elefanten i rummet Thomas Pynchon, säger han. Han lyfter också fram Don DeLillo, vars romaner kombinerar formexperiment med skildringar av det samtida USA. Om man skulle välja en betydelsefull romanförfattare, varför inte honom?

Att de namn som brukar nämnas nästan uteslutande är vita män är ingen slump. Joyce Carol Oates, Joan Didion, Jamaica Kincaid och Marilynne Robinson är alla betydande författare, men de hör inte på samma sätt till den specifikt postmoderna strömning som diskussionen kretsar kring. Beckman säger att hennes forskning visat att kvinnliga författare och afroamerikaner inte lika tydligt passar in i det mönster som präglar den paranoida romantraditionen. Hennes tolkning är att den starka individkänslan i första hand varit förunnad vita män i en västerländsk kontext.

Varför Akademien gång på gång gått förbi de amerikanska romanförfattarna är omdiskuterat. En återkommande referenspunkt är Horace Engdahls uttalande för snart två decennier sedan. Den dåvarande ständige sekreteraren sade att USA är för isolerat och trångsynt för att mäta sig med Europa, och att amerikanska författare i hög grad vänder sig till sin egen masskultur. Daniel Kane tror inte att det handlar om kvalitetsbrist. Snarare handlar det om att Nobelkommittén inte vill ge intryck av att USA är nummer ett. Amerikanska författare har redan fördelar i form av distribution, resurser och medial uppmärksamhet.

Samtidigt har Nobelpriset under senare decennier fått en allt bredare geografisk spridning. Fler pristagare kommer i dag från andra världsdelar, vilket minskat utrymmet för engelskspråkiga romanförfattare. För den internationella bokmarknaden har frågan ändå fortsatt betydelse. Ett Nobelpris innebär inte bara ett litterärt erkännande, utan också kraftigt ökad försäljning och ökad uppmärksamhet för äldre verk. De förlag som representerar Pynchon, DeLillo och deras samtida har därför länge följt Akademiens arbete med stort intresse.

Ännu finns hopp för några av de mest omtalade kandidaterna. Don DeLillo och Thomas Pynchon är fortfarande i livet, och Marilynne Robinson är i sammanhanget relativt ung. Bo G Ekelund påminner om att priset också handlar om de författare som aldrig hann belönas. Nobelkommitténs missar hör lika mycket till priset som det de belönar, säger han. Man blir inte av med den här generationen.