Myra Åhbeck Öhrman: Hur mycket porrhjärna har den nya högern egentligen?

I maj fattade rödgröna Göteborgs stad ett beslut som väckte starka reaktioner. För att nå klimatmålen skulle konferenser för kommunanställda begränsas till miljömärkta anläggningar och vegetarisk mat. Den som önskar äta kött måste nu efterfråga det som specialkost. Det som vid första anblicken kan verka som en praktisk klimatåtgärd blev snabbt något mycket mer kontroversiellt.

Den lokala moderaten Mattias Tykesson beskrev beslutet som en attack mot valfriheten och liknade det vid en ”ideologisk ambition där maten fått bli verktyg”. Han spekulerade kring ”importerad avokadomoral från storstadens debattsidor” och konstaterade att ”om krisen kommer är det inte influencers med kikärtsrecept som håller Sverige igång”. Uttalandet förvandlade plötsligt kommunens konferenspolicy till en fråga om civilisationens överlevnad.

Reaktionen är inte unik. För fem år sedan målade partikollegan Fredrik Kärrholm upp ett skräckscenario där skolans undervisning ”genomsyras av radikal politisk ideologi” som spiller över på lunchtallriken. ”I skolmatsalen serveras köttsubstitut tillverkat av insektspulver och soja”, varnade han. Avokado, kikärtor och sojabönor har blivit den moderna högerns läskigaste tallriksmodell.

Det är ingen slump att ”soy boy” har blivit ett favoritinvektiv på den engelskspråkiga högerkanten, där vegansk kost får representera maskulinitetsförlust och testosteronbrist. Det andra föredragna skällsordet för samtidens omanliga män är ”cuck”, härstammande från ”cuckolding” – en sexuell praktik som innebär att titta på medan ens partner har sex med någon annan.

Begreppet har genomgått en märklig resa från obskyr porrkategori till politiskt slagord. När en grupp som kallade sig ”White dudes for Harris” ordnade en insamling för presidentkandidaten Kamala Harris år 2024, hånades de av Donald Trump som män vars fruar har hittat andra älskare. Det gick hem hos publiken, just eftersom ”cuck” varit althögerns bästa förolämpning i snart ett decennium.

Nyligen skrev Cameron Cummins-Smith en essä om hur den moderna högerns politiska positioner går att begripliggöra som psykosexuella nojor som rationaliseras med hjälp av ideologi. Rädslan att kastreras, bli ersatt – en värld där manlighet inte automatiskt ger dig status – läcker ut genom språket och tar sig uttryck i politiska ställningstaganden.

Porr på temat cuckolding har ofta ett raselement, där en mer välhängd svart man står för den sexuella förnedringen. Värt att ha i bakhuvudet till exempel när statsvetaren Bo Rothstein i Kvartal skriver om hur han tror att unga svenska män rört sig åt höger för att de är tvungna att tävla om kvinnor med invandrare. Det är en empiriskt ogrundad gissning, vilket gör det till ett ovanligt rättframt exempel på nojan i fråga.

Sexuella fantasier hemsöker det politiska livet även på andra sätt. ”Tradwife”-fenomenet – drömmen om en undergiven och surdegsbakande hemmafru – har samma struktur som fantasierna i ”Fifty shades of Grey”. Skillnaden ligger inte i innehållet utan i vilken utsträckning man försöker få drömmen att motsvara verkligheten. Kvinnor som läser ”Fifty shades” vet att det är fiktion. Ytterhögerns män verkar ha bestämt sig för att deras preferenser borde omsättas till en politisk plattform.

Köttångesten fungerar på samma sätt. Socialantropologen Carol Adams menar att det är sammanflätat med maskulinitet, att kvinnor och djur objektifieras och domineras med identisk strukturell logik. Vegetarianismen är empatisk, urban, feminin och globalistisk – värden förknippade med precis den sorts högutbildade liberala kvinnor vars ekonomiska och sociala landvinningar ger bränsle åt en viss sorts högermans ilska.

När Curtis Yarvin, Maga-sfärens egen filosofkung, kommenterar ett uttalande till stöd för mångkultur från en domare vid USA:s högsta domstol, gör han det genom att påstå att mannens ansiktsuttryck flödar av ”cuck-energi”. Yarvin samlar hela fenomenet i en enda tweet: ett seriöst politiskt argument om nollmigration, filtrerat igenom och drypande av rädslan för sexuell förnedring.

Den röda tråden som förbinder Mattias Tykessons debattartikel med Curtis Yarvins tweet, som lindar sig runt landsbygdsministerns upprepade korståg i köttets namn och vice statsministers viftande med falukorvar, är inte ideologi i någon konventionell bemärkelse. Det är mer av en känsla – av förskjutning, statusförlust, av en värld som blivit skrämmande och obegriplig – som hastigt iklätts vad som fanns nära till hands.

Ibland är det invandringspolitik, andra gånger motstånd mot humaniora. Vissa gånger är det en djupt rotad övertygelse om att en kikärtsgryta på kommunkonferensen är ett angrepp på Sveriges krisberedskap. Fantasier är inte nödvändigtvis farliga. Problemen börjar först när någon glömmer att det är en fantasi de har att göra med.

I verkligheten har 2010-talets vegovåg redan tappat fart och carnivoredieten trendar i sociala medier. Vegetariska krogar som Göteborgsbaserade Ilse Grön plockar bort ”grön” ur namnet och fördubblar antalet gäster genom att kasta in råbiff och entrecote på menyn. För högern borde svängningen vara ett kvitto på att den växtbaserade identitetspolitiken är ute. Ändå väcker vegetariska initiativ alltså sådan vånda.

Den nya högern har gjort sin biologiska statusångest till ett politiskt program, i stället för att fokusera på verkliga samhällsutmaningar. När politiska debatter filtreras genom psykosexuella nojor och irrationella rädslor, försvåras möjligheten till konstruktiva samtal om klimat, jämställdhet och migration. Det som börjar som en diskussion om konferensmaten slutar som en kamp om maskulinitet och civilisationens undergång.