När alla ska må toppen kan avvikelsen bli ett trauma

Christian Rück, professor i psykiatri, är aktuell med boken ”Generation trauma. Blir vi skörare i en tryggare värld?”. Den ges ut på Albert Bonniers förlag och är den avslutande delen i en trilogi om mänskligt lidande. Föregångaren ”Ett liv värt att leva” belönades med Augustpriset för bästa fackbok 2024. I den nya boken undersöker Rück hur trauma har gått från att beteckna svåra, livsomvälvande händelser till att omfatta allt fler vardagliga påfrestningar.

Samtidigt har den norske författaren Nikolai Torgersens debutroman ”Gatorna där jag levde” kommit ut på svenska, översatt av Norstedts. Romanen gavs ut i Norge i fjol och skildrar en uppväxt i det moderna trasproletariatet. Där staplas föräldrarnas obetalda räkningar och tomma ölburkar på hög i socialbostadens kök. När familjen till slut blir vräkt lever Torgersen som tonårig hemlös, med ett eget missbruk.

Tillsammans väcker de två böckerna en fråga som präglar den samtida psykdebatten: vad är ett trauma, och vem har rätt att använda ordet?

Rück skriver att begreppet trauma under senare år har vattnats ur. Självhjälpsförfattare, poddar och sociala medier har bidragit till att begreppet vidgats till att omfatta allt fler erfarenheter. Han konstaterar att trauma i dag ofta används som ett sätt att förstå identitet, lidande och sociala relationer. Samtidigt riskerar den språkliga glidningen att urholka själva begreppet. När allt fler vardagsproblem beskrivs som traumatiserande blir gränsen mellan frisk och sjuk allt svårare att dra.

Boken ger flera konkreta exempel. Föräldrar som någon gång tittat bort när barnet varit ledsen kan i dag beskrivas som en källa till trauma. Svårigheter att utföra tråkiga arbetsuppgifter kan etiketteras som posttraumatiskt stressyndrom. Rück menar att en sådan begreppsutvidgning stjäl orden från dem som verkligen behöver dem. Om alla anses sjuka blir det också svårare att motivera samhälleliga resurser till psykiatrisk vård.

Rück sätter in diskussionen i en historisk kontext. Han påminner om hur personlighetsklyvning en gång var mediernas favoritdiagnos, och om den omtvistade hypotesen om bortträngda minnen i samband med rättsprocessen kring Thomas Quick. Dessa exempel visar hur psykiatriska begrepp kan formas av trender och kollektiva föreställningar, inte enbart av klinisk forskning. Han skriver dessutom på ett sätt som gör boken tillgänglig för en bredare läsekrets, utan att förlora i saklighet.

Nikolai Torgersens roman erbjuder ett annat perspektiv på samma fråga. Från ett liv i utanförskap resonerar han kring vad han kallar ”medelklassmonstret” – en kultur med en ständig vilja att optimera livet och undvika obehag. Han menar att allt som inte handlar om att må bra har marginaliserats. ”När vi har fått det bra återstår bara att få det bättre”, fastslår han. Delar av den armod han själv levde i som hemlös skulle förr, enligt honom, snarare ha betraktats som genomsnittlig askes.

Rück uttrycker något liknande: ”Där det förr handlade om att göra rätt, oavsett hur det kändes, ligger fokus i dag i vårt samhälle i högre grad på att må bra.” När välmående blir meningen med livet blir allt som är svårt och smärtsamt en avvikelse, något sjukligt. Båda författarna pekar därmed på en gemensam tendens i samtiden: en växande upptagenhet vid psykiskt lidande som inte alltid motsvaras av en tydlig medicinsk definition.

Debatten om det som kallas traumakulturen är polariserad. En del menar att människor som mår dåligt bara borde skärpa sig. Christian Rück rör sig bort från sådant skuldbeläggande. I stället vill han öppna för ett bredare samtal om vilka ideologiska vägval som ligger bakom samtidens förtjusning i terapispråket.

Torgersens ”Gatorna där jag levde” utgår från en konkret verklighet av hemlöshet, missbruk och utanförskap. Den påminner om att empati inte är en trendfråga, utan något som alltid behövs. Tillsammans ger de två böckerna en bild av en samtid där psykisk ohälsa både tas på allvar och riskerar att reduceras till ett språkligt mode.