Kulturskribenten Segen Meles debuterar med en roman som tar sig an tunga ämnen: krig, trauma och hur förflutna konflikter fortsätter att prägla livet i exil. ”Pappan” är en berättelse om Eritreas blodigaste kapitel och om hur krigets skuggor följer med över gränserna, ända in i svenska förorten.

Boken tillägnas journalisten Dawit Isaak, den svenske medborgare som nu har suttit fängslad i Eritrea längre än någon annan journalist i världen – snart ett kvarts sekel. Men det är inte Isaaks historia som står i centrum. Istället handlar romanen om en annan pappa, en krigsveteran vars liv formats av en konflikt som få svenskar kände till för trettio år sedan.

På tidigt nittiotalet var kunskapen om Eritrea begränsad i Sverige. När tidningen Nöjesguiden intervjuade poptrion Midi, Maxi & Efti noterades det särskilt att Efti, till skillnad från sina två kolleger, inte kom från Etiopien utan just från Eritrea. I dag är bilden en annan, inte minst tack vare Dawit Isaaks tragiska öde som fört den lilla nationen på Afrikas horn in i det svenska medvetandet.

Meles roman rör sig mellan två världar och flera tidsplan. Titelfiguren är en besviken och djupt traumatiserad man som vid sexton års ålder värvades till den marxistiska befrielsefronten ELF. Han stred för Eritreas självständighet från den större grannmakten Etiopien i en blodig konflikt som pågick i decennier. För hans dotter Harinett, berättelsens jag-person, är fadern en gåta hon försöker lösa, en Odysseus som aldrig riktigt lyckas ta sig hem från kriget.

Berättelsen pendlar mellan träningsläger utanför huvudstaden Asmara och vårdmottagningar i Stockholms västerort, mellan åren 1961 och 1982 och något som liknar nutid. Kriget tar aldrig slut, inte ens efter flykten till Sverige. Det fortsätter att leva i kroppen på den lilla flicka som kastar sig i buskarna när hon hör ljudet av hesa Fredrik, övertygad om att det är ett bombflyg. När dagisfröknarna frågar om barnet är ett krigsbarn svarar pappan nej. Men dottern vet bättre.

Traumat förs vidare till nästa generation på konkreta och smärtsamma sätt. Harinett är övertygad om att hon hade kunnat undkomma en brutal överfallsvåldtäkt vid Mälarens strand om hon bara hade följt krigets lagar, varit ständigt redo för fara på det sätt pappan lärt henne. Hon beskriver sin egen hjärna som ett kaos där ingenting är där det ska vara, där allt hoppar runt i tiden.

Romanens struktur speglar detta inre kaos. Läsaren rör sig, lätt desorienterad, mellan tider, platser och olika tilltal. Det dramaturgiska greppet kan tolkas som ett medvetet försök att gestalta hur trauma fragmenterar upplevelsen av verkligheten. Samtidigt blir berättelsen tidvis överlastad och svårnavigerad.

För den som är intresserad fungerar boken också som en indirekt historieskrivning kring en geopolitisk konflikt som återigen är aktuell. I Etiopien pågår sedan några år en nationalistisk kampanj kring frågan om tillgång till kusten mot Röda havet – den kust där Eritrea ligger. Spänningarna mellan de två länderna riskerar att blossa upp på nytt, och ”Pappan” påminner om att konflikten aldrig riktigt har tagit slut.

Meles skriver med starka känslor om hur det är att inte kunna fly sitt förflutna, om ofrihet och ett inre kaos som följer från generation till generation. Bildspråket är tidvis övertydligt, som när barnet spyr upp hemlandets mat på pappans nya skjorta och han förvandlas till ett monster i hennes ögon. Det berättartekniska hantverket är inte alltid helt säkert, men författaren äger förmågan att skriva fram stämningen från ett inre kaos och en desperat känsla av ofrihet.

”Pappan” är en debut som tar sig an viktiga ämnen: hur krig och trauma lever vidare genom generationer, hur exil aldrig blir en ren nystart och hur krigets logik fortsätter att prägla människor långt efter att vapnen tystnat. Det är en berättelse som påminner om att de konflikter vi knappt känner till formar liv också här i Sverige, och att historien har ett sätt att upprepa sig.