Nicolas Cage spelar Josef i den nya filmen ”The carpenter’s son”, en film som marknadsförs som biblisk folkskräck men som slutligen framstår som ett tomt koncept utan substans. Filmen, som börjar strömmas den 11 juni, har väckt internationell uppmärksamhet av skilda skäl – från förbud i Filippinerna till intresse bland kristna publiker i USA.

Regissören Lotfy Nathan har skapat ett verk som balanserar mellan religiöst drama och skräckfilm, men lyckas inte riktigt med någondera. Med en speltid på 1 timme och 34 minuter följer filmen den unge Jesus, spelad av Noah Jupe från ”A quiet place”, under hans tonår – en period som sällan skildras i filmsammanhang.

Handlingen utspelas år 15 före Kristus och bygger på Thomas barndomsevangelium, ett av de så kallade apokryfiska evangelierna som beskriver Jesus barndom och de mirakel han påstås ha utfört som ung. Filmen följer den tonårige Jesus på flykt tillsammans med sin mor Maria, spelad av popstjärnan FKA Twigs, och hennes make Josef, gestaltad av Nicolas Cage.

Den kristna filmmarknaden har växt sig allt starkare, särskilt i USA där företag som Angel Studios ligger bakom framgångsrika produktioner som tv-serien ”The chosen”. Genren ”faith-based” filmer fortsätter att locka stora tittarskaror, och ”The carpenter’s son” kan ses som ytterligare ett försök att nå denna publik. Filmen fungerar också som en sorts uppvärmning inför nästa års premiär av Mel Gibsons ”The resurrection of the Christ”, uppföljaren till hans kontroversiella storfilm ”The passion of the Christ” från 2004.

Gibsons film från 2004 kritiserades hårt för sitt extrema våld, med jämförelser med snuff-filmer. ”The carpenter’s son” väljer en betydligt lugnare approach, med fokus på tiden före korsfästelsen och lidandet. Temat har tidigare parodierats i tv-serien ”The righteous gemstones”, där Walton Goggins spelade huvudrollen i en fiktiv tv-serie kallad ”Teenjus” om Jesus som tonåring.

I ”The carpenter’s son” får vi följa den identitetssökande unge Jesus när familjen tillfälligt stannar i en by som plågas av spetälska. Det är en mörk plats där kättare korsfästs och där Jesus dras mot den förföriska Lilith och möter en flickdemon som försöker locka honom till det onda. Filmens centrala tema kretsar kring frågor om identitet och ursprung – vem är Jesus verkliga far, och vad döljer hans föräldrar?

Tyvärr lyckas filmen aldrig lyfta dessa existentiella frågor på ett meningsfullt sätt. Istället gestaltas Jesus inre kamp genom långa sekvenser där han vandrar fram och tillbaka i det färglösa lägret, filmat på grekisk mark. Nätterna fylls av rasslande kedjor, otäcka viskningar och väsande ormar – en tung symbolik som aldrig får någon verklig genomslagskraft.

Nicolas Cage, känd för sin intensitet och uppriktighet som skådespelare, får förvånansvärt lite att jobba med i rollen som Josef. Hans gestaltning av den stränga, överbeskyddande snickaren framstår som blek och livlös, beskriven som en ”förstoppad rockgubbe med livlöst hår och skitig tunika”. Det är sällan Cage levererar en så anonym prestation, vilket vittnar om manusbrister snarare än skådespelartalang.

Den visuella stilen, med sin sparsamma ljussättning, gör att många scener blir svåra att urskilja. När Jesus vid ett tillfälle ombeds beskriva vad han ser i mörkret kan han inte göra det – ett problem som även publiken delar. Mörkret verkar vara mer ett resultat av tekniska begränsningar än ett medvetet konstnärligt val.

Filmens struktur känns ojämn, med en lång och intetsägande inledning följd av en stressad upplösning. Fragment av apokalyptiska bilder dyker upp men får aldrig chansen att blomma ut till något meningsfullt. När eftertexterna slutligen börjar rulla uppstår känslan av att filmen är ofullständig, som en konceptskiss som aldrig borde ha realiserats.

Trots förväntningar om att filmen skulle vara antingen upprörande blasfemisk eller åtminstone underhållande dålig, landar den istället i ett ingenmansland av likgiltighet. Varken skräckelementen eller det religiösa dramat fungerar, och filmens 94 minuter känns betydligt längre.

Förbudet i Filippinerna och uppmärksamheten i kristna kretsar har gett filmen en viss notoritet, men det räcker inte för att rättfärdiga tittandet. För dem som söker genuina skräckfilmer med religiösa teman finns det betydligt bättre alternativ, som klassikern ”Exorcisten” från 1973, ”The witch” från 2015, eller den nyare ”Heretic” från 2024.

”The carpenter’s son” får det lägsta betyget på en femgradig skala och kan sammanfattas som ett misslyckande på de flesta plan. Filmen representerar kanske ett intressant samhällsfenomen i form av den växande kristna filmmarknaden, men som konstverk eller underhållning saknar den helt enkelt substans.